Kungen och jag.

Det har varit en milt sagt turbulent vecka i vår konungs liv och det är nog med en lättnadens suck som han nu har begivit sig till Kina för en tur med näringslivets toppar men, framför allt, utan journalister. Orsaken till turbulensen är förstås boken ”Den motvillige monarken” där HMK:s privatliv med vilda fester och utomäktenskapliga affärer för första gången någonsin kartläggs ganska ingående.

Sanningshalten i detta kan mer eller mindre sägas bekräftas i och med den närmast surrealistiska presskonferens som sextonde Carl Gustav i torsdags höll där osammanhängande prat om älgar blandades med kommentarer om ”rubriker som inte är så trevliga”, ”saker som ligger långt tillbaka i tiden”, ”nu vänder vi bland” och en avslutande vädjan (faktiskt) om att kungafamiljen behövde lämnas i fred. Efteråt meddelade hovet även att man på intet vis kommer att gå vidare med den här historien. Allt som allt är detta goda indicier på att det mesta som står i boken ändå är sant. Kungen ska dock ha visst beröm för att han inte förnedrade sig i stil med Bill Clinton som på sin tid stod där och blankt förnekade att hans penis skulle ha letat sig in i diverse praktikanter för att därefter plötsligt medge att han tydligen ändå inte haft så bra koll på vilka äventyr nämnda organ varit ute på. Allt detta besparade sig kungen klokt nog.

Nu har det dock förekommit rätt många kommentarer i stil med ”varför rota i gammalt skit” eller ”kungen har rätt till ett privatliv” och så vidare. Och det finns det också visst fog för. Men samtidigt handlar det här egentligen om bedrägeri gentemot allmänheten i och med att en person som i högsta grad är offentlig har givit oss, undersåtarna, en bild av sig själv som visat sig vara väldigt bedräglig. I senaste ”Skavlan” förekom en intervju med Slash. Denne gamle hårdrocksgitarrist är känd för sitt enorma frosseri i sponken, brudar och droger. Jag kan inte påstå att jag i det avseendet beundrar Slash eller finner honom som någon god förebild. MEN han har aldrig någonsin hymlat om detta eller försökt göra sig bättre än vad han är. Hela världen känner till alla hans dumheter under åren så i fråga om ärlighet är Slash i alla fall ett föredöme.

Låt oss titta på motsatsen: det fanns en gång en golfspelare som av sin far hade blivit jämförd med Jesus, Buddha och Martin Luther King. På allvar. Denne man gav intryck av att vara helyllekillarnas helyllekille som hastade hem till fru och barn och lekte lycklig familj så fort han hade ställt ned sista klubban i bagen. Men nu vet vi ju att det inte var så utan att denne man snarare gav blanka fan i sin fru och sina barn och istället plockade fram en annan klubba för att därefter ge förnyad aktualitet åt Stefan Sauks gamla skämt ”arton hål, nitton med caddien”. Mannen som utåt skulle likna golfens Jesus var egentligen en häradsbetäckare av rang som satte på allt som ens liknade ett fruntimmer inom en radie av fem meter. Att han sedan skulle ha varit "sexmissbrukare" tror jag inte ett ögonblick på. Han var bara en kille med makt som gjorde vad killar med makt alltid gjort: fixat brudar. Och just sådant vanvettigt hyckleri och sådan äcklig förljugenhet stör mig å det grövsta. Om folk beundras fast de absolut inte förtjänar det så ska sanningen fram. Basta.

Och samma sak med kungen. Det finns faktiskt en hel del man kan beundra kungen för. Han har i alla år kämpat på med sin dyslexi och gjort så gott han kunnat trots elaka skämt från allmänhetens sida. Han har gjort det här trots att han nog mest blev kung av pliktkänsla. För han hade kunnat abdikera och bara levt ett behagligt liv som en vanlig adelsman eftersom han onekligen har en rätt saftig privatförmögenhet. Men det förefaller som om kungen sett det som sin plikt att bli regent fast det tydligt synts att han inte alltid varit road. Jag skulle för allt i världen inte vilja byta plats med honom.

Men sen har kungen även beundrats för en massa andra saker. Vissa verkar gilla honom bara för att han är vår kung, lite som man gillar hunden eller katten. Och andra för att det ju har varit så myspysigt med lyckliga kungafamiljen, de söta små kungabarnen und so weiter. Och även här kommer alltså den där gigantiska förljugenheten in. Många med mig minns nog program i stil med ”kungafamiljen firar jul” där man sett kungen stoppa korv med barnen samtidigt som han alltså ägnade sig åt en helt annan typ av ”korvstoppning” under samma period.

En annan aspekt som gör det angeläget om att avslöja detta är att det åter blottar den absurt föraktfulla attityd som vissa män ur överklassen verkar ha gentemot kvinnor. De här lirarna, som därtill är gifta, orkar tydligen inte göra som vi NORMALA män och träffa tjejer genom att vara trevliga, genom att ge saker och ting tid, genom att lära känna varandra, utan de viftar med sitt kreditkort och beställer in lite tjejer som man sedan kan få komma i trosorna på lagom efter konjaken till kaffet. Påminner RÄTT mycket om prostitution med andra ord. Samtidigt kan man även kan undra vad det är för tjejer som går med på något sådant under premisserna: ”jo, lilla stumpan, din allerhögste konung med Noppe och Poppe och Toppe i släptåg erbjuder dig att äta och dricka så mycket du önskar under aftonen förutsatt att du glider ur kläderna vid en lämplig tidpunkt.” Känns väldigt fräscht, i mina ögon. Och liknande historier har man under årens lopp upprepade gånger hört om män med för mycket pengar. Samtidigt är det rätt skönt att kunna konstatera att man, till skillnad från de här kräken, inte behöver BETALA för sex även om man inte har råd med Rolex eller Armanikostym. Men det är skönt att få känna sig finare än Noppe och Aje och hela byket i alla fall.

Avslutningsvis så slapp nog kungen och hans håf ganska billigt undan ändå. Undertecknad och flera med honom har under årens lopp, och från rätt trovärdiga källor, hört vida hemskare och äckligare saker om både kungen och folk i hans närhet. Så trots allt tal om ”skandalbok” visade författarna nog ändå en hög grad av decorum jämfört med vad de HADE kunnat dra fram.

Hej mitt vinterland.

Sedan min tripp till Sthlm har det inte hänt enormt mycket som är värt att nämna i mitt liv, även om det är mycket roligt på gång framöver. Har kort och gott jobbat, hållit mig inne så mycket som möjligt för att vänta ut vintern, sett film och TV, hatat regeringen, ätit en del gott, läst böcker och klappat en katt ibland. Roligare än så blir det inte en vinter då man inte gör något särskilt. Men många roliga aktiviteter väntar runt hörnet så det blir lite mer variation.

Stockholmstripp.

Blev en liten vända till Stockholm under den gångna helgen och det var en mycket trevlig vistelse även om jag mestadels hängde hemma hos min gamle vän och hans familj i deras villa. Drabbades ju närmast av köldchock då jag klev av färjan efter att ha lämnat min varma och sköna ö. Var även svårt få till möten med folk men hade dock ett par mycket trevliga sådana. Fick även läsa en godnattsaga för första gången i mitt liv. Ironiskt nog om hur barn blir till.

Tiger Woods, eller en sedelärande historia.

Debaclet kring Tiger Woods under de sista veckorna innehåller nog allt som en god slaskjournalist kan önska: huvudperson som fram till katastrofen var närmast Jesus-lik, drivor med med älskarinnor, hustru som jagat honom med golfklubba, kraschad bil, även en del sponken. Mums filibabba för skvallerpressen, kort och gott. Men om man studerar historien närmare så finns här även en del sedelärande inslag och det är nog EN anledning till att jag följt förloppet i alla fall.

Till att börja med kan man slå fast att ingen blir lycklig av att ha för mycket pengar. Mr Woods har rimligen redan uppnått allt han velat uppnå i världen och han är troligen den ende golfare som allmänheten (d.v.s. de som inte kan mycket om sporten, såsom jag själv) kan nämna sådär på rak arm. Igår uttalade sig exempelvis världstvåan om Woods och jag hade aldrig hört talas om mannen.

Problemet är att Woods blivit uppfostrad av sina föräldrar på ett sätt som rimligen bör få honom att tro att han är Jesus, åtminstone golfens Jesus. Hans far (som lyckligtvis slapp uppleva sonens nuvarande spektakel) har bland annat liknat sin avkomma vid Jesus, Gandhi och andra viktiga personer och även sagt han kommer ha lika stor betydelse för historien som nämnda personer. Hans mor har gjort liknande uttalanden av ett slag som mer passade forntida kungar och drottningar då de kommenterade kronprinsen, ungefär.

Och en sak som slår mig nu är vilket gigantiskt HÖGMOD som måste ha dolt sig bakom den tråkigt slätkammade och ibland nästan nollställda fasad som TW visade upp inför världen. Han måste, i sin oerhörda arrogans, ha trott att han var i det närmaste orörbar och att ingen journalist skulle våga rapportera om alla hans snedsprång. För det måste ändå ha funnits tillräckligt många vittnen för att man hade kunnat göra ett saftigt scoop redan för flera år sedan, särskilt som mannen var otrogen redan på sin svensexa (med en porrstjärna). Något liknande har världen nog inte skådat sedan president Kennedy behandlades som en politikens frälsare i medierna samtidigt som mängder med journalister och andra personer kring JFK visste att han knullade allt som rörde sig.

Men i våra dagar går dock högdjuren inte lika säkra som på JKF:s tid och det enda som här behövdes var ETT litet reportage i en amerikansk tidning så var det som om haspen var av. Kanske skyndades processen på av den spektakulära olyckan där TW måhända jagades av frun med golfklubba och måhända försökte fly i sin bil. Därefter var han fritt villebråd och mången journalist måste nog ha tänkt: "Äntligen får vi sätta dit den där självbelåtne fan".

För övrigt undrar jag även om inte många golfare är storbelåtna över att "kungen" nu är borta och tronen ledig. Om än tillfälligt?

I väntan på en spruta.

Rubriken kan få det låta som om jag blivit knarkare men jag syftar naturligtvis på den välsignade sprutan mot svininfluensan, om den nu hjälper. Eftersom mina jobb tillåter mig arbeta hemifrån så har jag på sistone nästan blivit lite av en stugsittare (mer än vanlig) då jag gått ut mindre än vanligt. Att jag därtill fick något konstigt i halsen (ömt, vilket direkt fick mig tro jag åkt på skiten) som sen hängde kvar några dagar utan att något annat hände har väl inte gjort min försiktighet mindre. Ska bli skönt när man fått skjuta upp, om uttrycket tillåtes. I övrigt börjar mina jobb även mer och mer handla om "kringsaker"; d.v.s. möten av olika slag. Men det får man ta. För en gångs skull gick jag i alla fall på krogen på en helg (är ju ta mig tusan oftare på krogen i veckan än under helgen) igår då en kompis hade premiär med det band han blivit medlem i. Var riktigt trevligt.

Synen på pengar.

Det är lustigt hur man börjat se på detta med pengar såhär i plastkortens tid. Har märkt att jag enbart "räknar med" de pengar som ännu finns på mitt bankkonto, varifrån man kan ta ut dem via betalkort. Pengar som däremot är på andra platser (såsom i plånboken) är på något vis "förlorade" pengar. Lite märkligt på något vis. Igår råkade jag gå igenom just de delar av plånboken där jag numera sällan tittar och fann då 70 spänn, vilket räckte till en måltid på Max. Och det konstiga var att jag kom på mig med att nästan betrakta dessa kontanter som en slags "bonuspengar" vid sidan om "de riktiga" pengarna på kontot. Fler som börjat tänka så här?

Utvecklingskurvor.

Log rätt brett då jag såg denna härliga strip i SvD.

http://www.svd.se/kulturnoje/serier/artikel_598903.svd

Den kommenterar ju på ett lysande vis de lite krokiga vägar som ens utvecklingsstadier kan ta sig. Nu är det väl inte riktigt så illa med mig så att jag sitter och spelar Donkey Kong även 2009 (men däremot "Farmville" på Facebook) men det kan ibland ändå kännas som att man nog hade en slags intellektuell topp under den period då man innerst inne drevs av någon slags överlägsenhetskänsla, så vanlig i den tidiga ungdomen. På gott och ont slipas den där känslan dock av när man blir äldre. Det kanske även är en viss intellektuell nyfikenhet som mattas av. Man faller in i gamla spår men man inser också att man inte längre har ett behov av att påpeka att man lyssnar på de coolaste och creddigaste artisterna utan likaväl kan erkänna man lyssnar på den del av sina gamla, säg, hårdrocksfavoriter. Och det kanske är en utveckling i sig?