När finkultur blir pekoral.

Jag var inte så sugen på att se min landsmaninna Babbens program igår så jag tittade istället lite slött på något drama som hette "Leka med elden" och som dock utspelade sig på ön (mycket Gotland på SVT igår). Emellertid blev jag djupt full i skratt av den klichéartat ångestladdade dialogen med en massa borgare som pendlade mellan kärlek och hat och hävde ur sig fåniga klyschor. Jag vände mig till och med till tittarsällskapet och hävde ur mig frågan om huruvida det var Lars Norén på fyllan som skrivit manus. Till sist satt vi allihop och skrattade åt de (inte så) laddade scenerna. Dessutom undrade jag varför karaktärerna stundtals talade så uppstyltat och även niade varandra (var de schizofrena?). När eftertexten sen löpte stod där: "Manus: August Strindberg". Och därmed drog jag mig till minnes att Strindberg faktiskt hade skrivit ett drama med det namnet (men vem kan hålla reda på sådant med den väldiga produktionen). Och jag kan dessutom slå fast att även den store och ständigt ombytlige inofficielle nationalförfattaren faktiskt har kunnat skriva en del som så här i efterhand ter sig som ett saftigt pekoral. Uppenbarligen är just pekoralgenren inte bara reserverad för en gång i tiden tårframkallande kärlekslyrik eller högstämd nationalromantik (båda tacksamma områden för hånskratt från moderna läsare). Även laddade familjedramer kan härmed åldrad med... öhm, mindre värdighet. Dessutom har man vid det här laget sett drivor med dramer av Bergman och Norén varvid Strindbergs gamla drama bara tedde sig som en stor fet kliché. Och med 1800-talsspråk. Kändes rätt skönt att genom denna omedvetna fadär verkligen få fisa i finrummet, så att säga. Kände mig nästan lite som den mindre litteraturkunnige sportjournalisten som såg "Othello" och därefter konstaterade att "Shakespeare är ett namn publiken bör lägga på minnet". Nej, en film eller ett drama är inte alltid bra för att det är "svårt". Och det säger jag fast jag kan Bergmans "Persona", Antonionis "The Blow-Up" eller Fellinis "8 1/2" (och liknande filmer) utan och innan. Men ibland kan det svåra även bli komiskt i sin nattsvarta ångest. Min syster är för övrigt helt övertygad om att Norén försöker vara rolig i sina dramer men jag är inte säker. Idag hörde jag en intervju med Ingvar Oldsberg på radio och jag kan säga att jag när som helst hellre ser ett kvalitativt underhållningsprogram som "På spåret" än ett närma klichéartat svårt drama. Och detta alltså skrivet av en som inte har några problem med svåra filmer. Men även lättsammare program kan vara en lisa för själen ibland. Det var för övrigt en fröjd att höra intervjun med Olsberg, kanske Sveriges bäste TV-man, som bl.a. gav sitt telefonnummer till hela svenska folket ("det är bara roligt när folk ringer") och på frågan om hur "det går med festandet" svarade "Jo tack, bra!". Sådan öppenhjärtighet uppskattas.