Henrik Schyfferts och mitt 90-tal.

Kan bara säga att jag nästan blev lite tagen av att se Henrik Schyfferts imponerande enmansföreställning "The 90's - Ett försvarstal" igår. Den sista showen i en föreställning som pågått sedan 4 december 2007 direktsändes igår på TV och det är då inte ofta man tillbringar en lördagkväll med att se en man stå på en scen och prata i två timmar. Det var närmast en lättnad att höra en generationskamrat (nåja, han är bara fyra år äldre än mig och jag kände exakt igen mig i hans barndomsbeskrivningar) som varit känd för sin till sist nästan irriterande ironi faktiskt lätta på sitt hjärta. Det är faktiskt rätt modigt att stå på en scen och berätta att man varit sängvätare till man var 14 år eller om hur ens halvpackade föräldrar smågrälade varje fredag när de nu inte sopade problemen under mattan. Jag minns faktiskt själv hur jag efter några år med Killinggänget nästan fick en överdos ironi och undrar om de kunde vara allvarliga NÅGON enda gång. Svaret blev ju förstås "Fyra nyanser av brunt" samtidigt som medlemmarna hade privata problem, vilket man inte kände till då. Schyffert nämnde även hur han i en intervju fått frågan om vad han skämdes över mest från 90-talet. Han ändrade sitt första spontana svar ("Ace of Base") till att han skämdes över hur han inte lyft ett finger för att lindra lidandena nere i krigets Jugoslavien. Inte ens en hundring till radiohjälpen när föräldragenerationen rört upp himmel och jord över ett krig på andra sidan jorden. Den tidigare så ironiske mannen, känd för att inte tycka något, har till och med i radio sågat regeringen. Det är helt klart en ny Schyffert som trätt fram på senare år. Och han såg onekligen väldigt rörd ut över publikens enorma bifall på sista föreställningen om en generation.