Henrik Schyfferts och mitt 90-tal.

Kan bara säga att jag nästan blev lite tagen av att se Henrik Schyfferts imponerande enmansföreställning "The 90's - Ett försvarstal" igår. Den sista showen i en föreställning som pågått sedan 4 december 2007 direktsändes igår på TV och det är då inte ofta man tillbringar en lördagkväll med att se en man stå på en scen och prata i två timmar. Det var närmast en lättnad att höra en generationskamrat (nåja, han är bara fyra år äldre än mig och jag kände exakt igen mig i hans barndomsbeskrivningar) som varit känd för sin till sist nästan irriterande ironi faktiskt lätta på sitt hjärta. Det är faktiskt rätt modigt att stå på en scen och berätta att man varit sängvätare till man var 14 år eller om hur ens halvpackade föräldrar smågrälade varje fredag när de nu inte sopade problemen under mattan. Jag minns faktiskt själv hur jag efter några år med Killinggänget nästan fick en överdos ironi och undrar om de kunde vara allvarliga NÅGON enda gång. Svaret blev ju förstås "Fyra nyanser av brunt" samtidigt som medlemmarna hade privata problem, vilket man inte kände till då. Schyffert nämnde även hur han i en intervju fått frågan om vad han skämdes över mest från 90-talet. Han ändrade sitt första spontana svar ("Ace of Base") till att han skämdes över hur han inte lyft ett finger för att lindra lidandena nere i krigets Jugoslavien. Inte ens en hundring till radiohjälpen när föräldragenerationen rört upp himmel och jord över ett krig på andra sidan jorden. Den tidigare så ironiske mannen, känd för att inte tycka något, har till och med i radio sågat regeringen. Det är helt klart en ny Schyffert som trätt fram på senare år. Och han såg onekligen väldigt rörd ut över publikens enorma bifall på sista föreställningen om en generation.

"Kan vi inte göra en grej på trip-hop"?

Medan jag jobbade lite häromdagen hade jag i bakgrunden på den gamla serien "Percy tårar" (med Killinggänget) som jag grävt fram på VHS. Hade för övrigt åter fått min video fungera efter att ha rivit ut ComHems dumma box, dessutom. Har ännu så pass många videokassetter att jag vägrar ha en tillvaro där jag inte kan se dem. Serien är ju ganska ojämn men där finns likväl några verkliga höjdare, bland annat scenerna från "Expressen fredag" där den 30-årige Caesar ("ditt jävla liggsår!") hånas till tårar för att han föreslagit att man skulle "göra en grej på trip-hop". Medarbetarna avfärdar, som mest seriöst, ett reportage om en musikstil som den breda massan nog fortfarande inte har kläm på med orden "ja, det verkar ju jävligt fräsch, hördu du". Nu är detta visserligen sketcher men lite sanning låg det i att Expressen Fredag (och dess motsvarighet på Aftonblandet, vad den nu hette) snabbt plockade upp minsta lilla fluga, nästan från vecka till vecka. Och då ska det ändå påpekas att saker och ting verkligen, verkligen gått utför sedan dess. Under 90-talet skrev man ibland om lättviktiga saker men man skrev lik förbannat ändå om folk som faktiskt GJORT något. Och man skrev inte om när folk i princip gjorde ALLT ANNAT än vad de nu än skulle göra (skådespela, författa, modella, whatever). Bröderna Hanson kunde hamna på omslaget för sin fåniga singel "Mmmm... bop" men det var lik förbannat fråga om ett skivsläpp som slagit an hyggligt. Numera skriver man om någon c-kändis som varit ute i svängen alternativt om a-kändisar när de svinar. Ett tag var det bara trion Britney, Lohan och Hilton för hela slanten. Och därtill alla våra svenska c-kändisar från dokusåpaträsket. Och sen undrar man över att kvällstidningarna tappar i upplagor. TROR de fortfarande att merparten av svenskarna är SÅ jävla dumma så att de vill läsa om hur den och den b-kändisen grisat till det igen, vem som varit otrogen med vem, gripits med knark, rakat skallen, åkt in på kåken, kört för fort, åkt ut från kåken, bla bla bla. Är det så illa? Faktum är att den bedrövliga kändiskulten under 00-talet är så erbarmligt ynklig så man troligen inte ens skulle kunna göra en parodi på den. Det räckte med att göra som Jay Leno en kväll: visa den massiva mediabevakningen av Paris Hiltons frisläppande ur fängelset samtidigt som man klippte in något bombdåd från Irak som krävt någon generals liv. Det är fascinerande tider då även mainstreammedia på sina håll premiererar någon bimbo, känd för ingenting, snarare än riktiga nyheter. Försök göra något roligt av det, Killinggänget. Men jag tror som sagt inte det går.