Utvecklingskurvor.

Log rätt brett då jag såg denna härliga strip i SvD.

http://www.svd.se/kulturnoje/serier/artikel_598903.svd

Den kommenterar ju på ett lysande vis de lite krokiga vägar som ens utvecklingsstadier kan ta sig. Nu är det väl inte riktigt så illa med mig så att jag sitter och spelar Donkey Kong även 2009 (men däremot "Farmville" på Facebook) men det kan ibland ändå kännas som att man nog hade en slags intellektuell topp under den period då man innerst inne drevs av någon slags överlägsenhetskänsla, så vanlig i den tidiga ungdomen. På gott och ont slipas den där känslan dock av när man blir äldre. Det kanske även är en viss intellektuell nyfikenhet som mattas av. Man faller in i gamla spår men man inser också att man inte längre har ett behov av att påpeka att man lyssnar på de coolaste och creddigaste artisterna utan likaväl kan erkänna man lyssnar på den del av sina gamla, säg, hårdrocksfavoriter. Och det kanske är en utveckling i sig?