Tiger Woods, eller en sedelärande historia.

Debaclet kring Tiger Woods under de sista veckorna innehåller nog allt som en god slaskjournalist kan önska: huvudperson som fram till katastrofen var närmast Jesus-lik, drivor med med älskarinnor, hustru som jagat honom med golfklubba, kraschad bil, även en del sponken. Mums filibabba för skvallerpressen, kort och gott. Men om man studerar historien närmare så finns här även en del sedelärande inslag och det är nog EN anledning till att jag följt förloppet i alla fall.

Till att börja med kan man slå fast att ingen blir lycklig av att ha för mycket pengar. Mr Woods har rimligen redan uppnått allt han velat uppnå i världen och han är troligen den ende golfare som allmänheten (d.v.s. de som inte kan mycket om sporten, såsom jag själv) kan nämna sådär på rak arm. Igår uttalade sig exempelvis världstvåan om Woods och jag hade aldrig hört talas om mannen.

Problemet är att Woods blivit uppfostrad av sina föräldrar på ett sätt som rimligen bör få honom att tro att han är Jesus, åtminstone golfens Jesus. Hans far (som lyckligtvis slapp uppleva sonens nuvarande spektakel) har bland annat liknat sin avkomma vid Jesus, Gandhi och andra viktiga personer och även sagt han kommer ha lika stor betydelse för historien som nämnda personer. Hans mor har gjort liknande uttalanden av ett slag som mer passade forntida kungar och drottningar då de kommenterade kronprinsen, ungefär.

Och en sak som slår mig nu är vilket gigantiskt HÖGMOD som måste ha dolt sig bakom den tråkigt slätkammade och ibland nästan nollställda fasad som TW visade upp inför världen. Han måste, i sin oerhörda arrogans, ha trott att han var i det närmaste orörbar och att ingen journalist skulle våga rapportera om alla hans snedsprång. För det måste ändå ha funnits tillräckligt många vittnen för att man hade kunnat göra ett saftigt scoop redan för flera år sedan, särskilt som mannen var otrogen redan på sin svensexa (med en porrstjärna). Något liknande har världen nog inte skådat sedan president Kennedy behandlades som en politikens frälsare i medierna samtidigt som mängder med journalister och andra personer kring JFK visste att han knullade allt som rörde sig.

Men i våra dagar går dock högdjuren inte lika säkra som på JKF:s tid och det enda som här behövdes var ETT litet reportage i en amerikansk tidning så var det som om haspen var av. Kanske skyndades processen på av den spektakulära olyckan där TW måhända jagades av frun med golfklubba och måhända försökte fly i sin bil. Därefter var han fritt villebråd och mången journalist måste nog ha tänkt: "Äntligen får vi sätta dit den där självbelåtne fan".

För övrigt undrar jag även om inte många golfare är storbelåtna över att "kungen" nu är borta och tronen ledig. Om än tillfälligt?

I väntan på en spruta.

Rubriken kan få det låta som om jag blivit knarkare men jag syftar naturligtvis på den välsignade sprutan mot svininfluensan, om den nu hjälper. Eftersom mina jobb tillåter mig arbeta hemifrån så har jag på sistone nästan blivit lite av en stugsittare (mer än vanlig) då jag gått ut mindre än vanligt. Att jag därtill fick något konstigt i halsen (ömt, vilket direkt fick mig tro jag åkt på skiten) som sen hängde kvar några dagar utan att något annat hände har väl inte gjort min försiktighet mindre. Ska bli skönt när man fått skjuta upp, om uttrycket tillåtes. I övrigt börjar mina jobb även mer och mer handla om "kringsaker"; d.v.s. möten av olika slag. Men det får man ta. För en gångs skull gick jag i alla fall på krogen på en helg (är ju ta mig tusan oftare på krogen i veckan än under helgen) igår då en kompis hade premiär med det band han blivit medlem i. Var riktigt trevligt.

Synen på pengar.

Det är lustigt hur man börjat se på detta med pengar såhär i plastkortens tid. Har märkt att jag enbart "räknar med" de pengar som ännu finns på mitt bankkonto, varifrån man kan ta ut dem via betalkort. Pengar som däremot är på andra platser (såsom i plånboken) är på något vis "förlorade" pengar. Lite märkligt på något vis. Igår råkade jag gå igenom just de delar av plånboken där jag numera sällan tittar och fann då 70 spänn, vilket räckte till en måltid på Max. Och det konstiga var att jag kom på mig med att nästan betrakta dessa kontanter som en slags "bonuspengar" vid sidan om "de riktiga" pengarna på kontot. Fler som börjat tänka så här?

Utvecklingskurvor.

Log rätt brett då jag såg denna härliga strip i SvD.

http://www.svd.se/kulturnoje/serier/artikel_598903.svd

Den kommenterar ju på ett lysande vis de lite krokiga vägar som ens utvecklingsstadier kan ta sig. Nu är det väl inte riktigt så illa med mig så att jag sitter och spelar Donkey Kong även 2009 (men däremot "Farmville" på Facebook) men det kan ibland ändå kännas som att man nog hade en slags intellektuell topp under den period då man innerst inne drevs av någon slags överlägsenhetskänsla, så vanlig i den tidiga ungdomen. På gott och ont slipas den där känslan dock av när man blir äldre. Det kanske även är en viss intellektuell nyfikenhet som mattas av. Man faller in i gamla spår men man inser också att man inte längre har ett behov av att påpeka att man lyssnar på de coolaste och creddigaste artisterna utan likaväl kan erkänna man lyssnar på den del av sina gamla, säg, hårdrocksfavoriter. Och det kanske är en utveckling i sig?

Eat shit and die, Mrs Duck!

Såg i afton Skavlan intervjua den förfärliga Anna Anka. Den skicklige norrmannen, som ibland kan vara ganska vass i sina intervjuer (men på ett trevligt vis) visade sig vara oväntat flat, liksom även de båda kvinnliga journalister (en norska och en svenska) som mer eller mindre var bisittare. Ankan blev inte plockad utan fick raljera ganska fritt. En tröst är dock att hon framstod som mer än lovligt blåst redan av sig själv. Den ende som faktiskt bjöd på motstånd var Henrik Schyffert som (på ett sätt som kunde låta som ett skämt men inte var det) jämförde Ankans kvinnosyn med Bin Ladins. Därtill avslutades inslaget med henne i sliskig anda då maken Paul sjöng en trudelutt till henne via videolänk. Det äckel jag känner inför denna dam beror nu inte på att jag per definition tycker illa om hemmafruar. Jag är till och med son till en. Nej, det handlare snarare om att en bracka till utlandssvensk (som jobbade som budchaufför i Sverige, för all del ett hedervärt kneg) kommit sig upp en smula och nu verkar ha blivit helt amerikaniserad i ordets värsta bemärkelse. Hon nyanserade visserligen talet om att "kvinnan ska tillfredsställa mannen" genom att påpeka att det var ömsedigt (så sjangtilt av henne!) men en del besvärande åsikter kvarstår. Skavlan frågade inget om henne syn på utbildning apropå hennes famösa uttalande om att "här borta håller inte mödrarna på och tjatar på sina döttrar om att gå på universitet utan uppmanar dem att försöka hitta en idrottskille eller en kändis, är inte det underbart!?" Ja, det måste vara underbart med mödrar som vill att deras döttrar blir horor genom att smöra in sig hos någon rik man för stålarnas skull. Ankan såg dock en liten, liten smula olustig ut när man påpekade att tjänstefolket tjänade väldigt lite i USA. Kanske en spasm av väl nedtryckt jämlikhet drog genom henne. Men annars har hon ju även utgjutit sig över det hemska i att betjäningen ("illegala mexikaner") talar så dålig engelska och inte får något gjort ("som att tala med en vägg"). Det mest suveräna är nästan att detta fjäderfä vill vara "en förebild för svenska kvinnor". Men jag säger bara som så: it shit and die, Mrs, Duck! Stäng näbben, sluta snacka skit om Sverige och flyg hem till USA!

Pink Floyd betraktat från trumpodiet.

Ägnade någon dryg vecka åt att i godan ro läsa boken "Inside Out" som är en skildring av Pink Floyd, författad av gruppens batterist Nick Mason. Eftersom min uppmärksamhet gentemot Pink Floyd slackat en smula på senare år (det händer ju inte så mycket nytt) så får jag erkänna jag hade missat det faktum att åtminstone en av medlemmarna faktiskt författat en biografi över både sig själv och gruppen. Fokus ligger dock på just Pink Floyd och Masons eget privatliv (liksom de andra medlemmarnas) nämns bara i förbifarten. Likaså hans bilintresse (Mason är ju även känd för sitt bilsamlande och har författat minst en bok om ovanliga äldre bilmodeller).

Den som alltså vill läsa en riktigt smaskig historia med skandaler blir besviken. Vi som känner till Pink Floyd kunde emellertid ha räknat ut detta redan i förväg. Trots att gruppens musik kan få den oinvigde att tro att gruppen gick på droger dygnet runt så var medlemmarna i det avseendet raka motsatsen. Med undantag för deras förste ledare Syd Barrett (medverkande på en fullängs-LP, några singlar samt två spår på gruppens andra LP) som ju lyckades droga sig till bestående hjärnskador så var medlemmarna absolut inga acid-killar. Det faktum att Barrett dessutom blåste ut hjärnan med LSD gjorde väl knappast övriga medlemmar mer sugna på att pröva.

Mason antyder helt diskret att vissa medlemmar hoppade över skaklarna med diverse damer de möte på turné men annars är det mest gruppens roadies som står för konstigheterna. Man får bland annat veta att gruppen hade skådespelerskan Naomi Watts far, David, som en nyckelperson i sin stab och att denne arme man drogade sig till en förtidig död 1976. Roliga anekdoter av andra slag finns det emellertid gott om och Mason är väldigt välformulerad och underfundig och inte minst självironisk.

Vad gäller det som många nog är intresserade av, bråket mellan Roger Waters och de övriga medlemmarna, så är Mason även här ganska fin i kanten. Alldeles mot slutet av boken avslöjar han att han rentav bett de övriga medlemmarna (inklusive Waters, som skrev "skitsnack" med grön tuschpenna över en manussida) att titta på texten och lägga till och dra ifrån. Det är förstås inte samma sak som att Mason alltid behöver ha tagit till sig deras inlägg men det visar ändå på att han tog hänsyn till sina gamla kollegor innan han bara pytsade ut en bok utan deras vetskap.

Verket sträcker sig fram till återföreningen vid Live8 2005 och det bildar ju därmed en sympatisk men även definitiv final. Syd Barretts död 2006 hinner också noteras men däremot har boken, givetvis, inte hunnit få med Rick Wrights död i september 2008. I och med detta är alla diskussioner om en återförening av Pink Floyd av mer varaktig slag akademisk. Så denna bok lär troligen utgöra den definitiva skildringen av en av de mer intressanta grupperna inom modern musik.

Historiska jämförelser.

Idag är det exakt ett år sedan den stora finanskrisen briserade och kanske förändrade världen, även om det är för tidigt att säga något än. Med min djupt kända avsky inför nyliberaler så myser jag när jag ser jakten på bonusgiriga direktörer och andra girigbukar. Man får njuta så länge man kan ifall allt skulle bli som vanligt igen snart.

Har jobbat hårt de sista dagarna men har lyckats avrunda varje kväll med några avsnitt av serien "Rome" som är underbart välgjort även om manusförfattarna tagit sig vissa friheter med historien. Dock har det gjort det så charmfullt så man ofta sitter och gapskrattar över de många ironier som kastas in i handlingen. Har för övrigt heller aldrig sett en serie med så extremt mycket naket, ofta helnaket från både kvinnor och män (det brukar ju oftare vara damerna som får kasta kläderna). Det kanske tyder på lite jämlikhet?

Kunde inte låta bli göra en smärre historisk jämförelse. En gång styrdes Italien (åren efter mordet på Caesar) av den djupt korrumperade Marcus Antonius, begiven på vin, kvinnor och sång. Idag styrs landet av Silvio Berlusconi. Men medan Antonius kunde låta mörda sina motståndare nöjer sig Berlusconi med att karaktärsmörda sina motståndare i de medier han kontrollerar. Utvecklingen har gått framåt.

Därför älskar vi Clintan.

Eftersom det bara var friidrott på TV i helgen (och SÅ intresserad är jag inte, särskilt inte när man kan läsa eventuellt intressanta saker i tidningen dagen efter) så blev det en rejäl filmhelg. På senare år har ju kiosker och andra uthyrningsställen börjat med den enastående innovationen att man nu kan få hyra filmer i FLERA DAGAR (ja, rentav en vecka) istället för, som förut, ett dygn. Detta innebar att man aldrig kunde ha med sig någon trevlig film om man skulle åka någonstans eftersom man då alltid måste masa sig tillbaka för att lämna åter skiten. Men nu är det slut med det. Följaktligen hyrde jag bland annat "The Changeling" (regisserad av Clintan) och "Gran Torino" (i regi och med huvudroll av Clintan).

(Den som för övrigt inte vill veta vissa detaljer ur "Gran Torino" bör nog sluta läsa här) Det sägs ju att "Gran Torino" ska vara Clintans sista film och även om den inte var något titaniskt mästerverk så är den ändå en god Clintan-film där han även briljerar som huvudrollen. Även om det förstås är en variant på de roller han gjort tidigare. Kanske jag läser in lite för mycket men eftersom detta nu sägs vara Clintans "sista" film blir det lätt så att man noterar små blinkningar till hans tidigare produktion. Huvudpersonen Walts rappa repliker får en tänka på Dirty Harry. Sättet Walt står på när han röker, rentav vinkeln på cigaretten är en exakt replik av den hållning huvudpersonen i Dollar-trilogin hade (förutom att det där var cigarr eller cigarill lite om vartannat). Och filmen avslutas egentligen med en klassisk standdown i Westernstil, om än i urban miljö och med lite oväntad vändning.

Och det är just det här som gör att man älskar Clintan så mycket. Ett genomgående tema i hans filmer är ju ofta att den starke och trygge främlingen alltid kan rädda de svaga undan olika former av förtryckare. Det är tyvärr inte så i verkligheten men vi VILL innerst inne tro det. Om inte polisen kan hjälpa en så finns alltid närmaste vigilant som kan stoppa ned bovarna i en soptunna, skjuta dem eller vad som helt. Ungefär som Clintan gjort i ett antal filmer under åren. Ett annat budskap i många av Clintans filmer är även det att man inte behöver vara lika stark, modig o.s.v. som han själv men att man åtminstone ska försöka göra sitt bästa inom olika områden. Det är dessa teman som så fint knyts ihop i "Gran Torino" då Walt med avsmak betraktar sin familj, söner som kör japanska bilar trots att deras var jobbat på Ford-fabriken, svärdöttrar som mest vill gama åt sig så mycket som möjligt av arvet, bortskämda barnbarn o.s.v. Och i slutländan känner Walt mer gemenskap med sina asiatiska grannar.

En annan god sak är förstås att Clintan inte är John Wayne ("jag gör allt det som John Wayne aldrig skulle göra", lär han ha sagt) och att världen i hans filmer inte är så enkel och svartvit som i Waynes rullar. Men det finns ändå en del goda sanningar som man kanske skulle kunna kalla "konservativa" (i ordets bästa bemärkelse). Stå för vad du tror på, ge inte upp, gör ditt bästa även om det går åt skogen omkring dig. Samtidigt finns även typiska vänsterinslag som att bekämpa orättvisor och förtryck. Därmed blir Clintan även svår att ringa in. Som de ska vara.

Arbetsträning.

Veckan som varit har inneburit en viss arbetsträning för min del, skulle man kunna säga. D.v.s. jag har försökt vänja mig vid att hålla normal arbetstakt igen. Inte för att man direkt haft någon enormt lång semester. Men i alla fall. Avslutade det man kan kalla "sommar" (om man nu definierar det som att vara ledig, jag tycker det ännu är en fin sensommar) med en riktig brakskiva tillsammans med vänner. Blev diskussioner om... hm, mest fotboll och musik men även en del annat. Ah, det låter väldigt grabbigt.

Har även avslutat säsongen med TV-deckare. Kändes nästan vemodigt se sista avsnittet av "Foyle's War". I veckan kom jag även över den brittiska kultskräckfilmen "The Wicker Man" (som Iron Maiden gjort en låt om) även om den var en liten aning överreklamerad enligt min mening. Men det var en märklig blandning av polisfilm, skräckfilm och... musikal!!! Ja, folk ställde sig även upp och sjöng mitt i handlingen. Och i en av låtarna får man även se Britt Ekland dansa omkring topless. Och jag som dessutom trott att hon i princip bara gjort en film ("Mannen med den gyllene pistolen") vilket hon sedan levt på.

Det ska annars bli skönt när säsongen åter börjar. Som arbetande inom utbildningsvärlden tenderar man att se året i terminer. "Nyår" inträffar inte där i skiftet decemer - januari utan snarare någon gång mellan 15 och 30 augusti. Ett år präglat av läsåret med andra ord. Undrar om det är en yrkesskada?

Deckarfrosseri.

Trots att man haft rätt gott om tid på sistone så har det inte blivit så värst mycket dagboksskrivande. Kanske för att man bara tagit det väldigt lugnt och läst en massa deckare. Såg till att få lite semester nu under dessa veckor då det vällde in vänner på ön plus att många som även bor här faktiskt är lediga (sen semester). Så det har blivit lite social samvaro, varit ute på stadens gator, sett Mikael Wiehe på konsert, med mera. I övrigt har jag mest grävt ned mig i olika deckare: Elizabeth George (Lynley och Havers), Andrea Camilleri (kommissarie Montalbano), Ian Rankin (kommissarie Rebus) samt Val McDermid (Dr Tony Hill och kommissarie Jordan). Men rejält skönt att ägna sig åt sådant ibland också. Snart börjar ju allvaret igen ändå. Även om det på sätt och vis ska bli skönt. Har de sista dagarna följt med något i de åtal som snart ska väckas i det uppmärksammade Sturebyfallet (16-årig flicka får 16-årig pojkvän mörda 15-årig rival) och kan åter bara häpna över hur snett tankarna kan hamna hos somliga. Och särskilt då hos unga som tydligen lider av bristande verklighetsförankring.

För hembygd.... och hembygd.

Jag deltog igår i en tävling mellan min egen hemsocken och grannsocknen. Detta i samband med att lokalradion anordnar en rad sockenbataljer som man därefter direktsänder. Eftersom min socken nu blivit utmanad så fick man ju ställa upp då man blev tillfrågad (en annan av mina gamla vänner, hemma på semester, ska slåss för sin hembygd om ett par veckor). Inom de olika grenarna lyckades vi faktiskt spöa grannarna, som dock bjöd på gott motstånd. Jag och min medtävlare behövde emellertid inte skämmas i frågesporten där vi klarade fem av sex frågor (83,3 %). Efter det smet jag förbi min moder och åt en segermiddag bestående av ägg, potatis och korv (stekt alltihop).

Väntar annars ut den förfärliga stockholmsveckan a.k.a. slödderveckan (enligt vår räddningstjänst). Läste i går om någon käck man ur öfverklassen som "inte varit iland i Visby utom för att hämta fler tjejer till festen". Han hade naturligtvis egen båt med sig. Eller yacht. Undrar om han kan köra den själv eller om han fått hyra någon proletär till att sköta den biten? Tänker i alla fall inte sätta min fot i hamnen förrän nästa vecka då detta gäng avlägsnat sig.

Utöver lite slött jobb så har jag för första gången stiftat bekantskap med författare Johan Ajvide Lindkvist (vars mellannamn låter exakt som en gotländsk gård, varför jag ett tag trodde han snott det men det verkar inte så ändå...). Blev dock inte hans numera nästan söndertjatade debut "Låt den rätte komma in" utan istället hans andra roman, "Om hanteringen av odöda". En intressant och udda skräckroman om vad som faktiskt skulle hända om döda vaknade. Hur skulle samhället reagera? Hur snabbt skulle folk vänja sig även vid detta? O.s.v. Och jag kan här inte säga för mycket utan att avslöja delar av handlingen. Underliggande budskap är dock att man nog måste kunna släppa taget ibland och att det inte är bra när naturen mixtrar. På så vis påminner upplägget lite om "Jurtjyrkogården".

För övrigt noterar jag att "Mördare okänd", den trevliga brittiska serien om gamla mordfall, åter börjat sändas. Go, Trevor Eve.

God is a DJ.

Inte för att jag vill framhäva mig själv men lite nöjd var jag ändå med att halvt om halvt ha agerat DJ på en fest. I vilket fall så var de flesta nöjda med mina låtlistor. Lyckades till och med något så när med dansbandslistan (det var en order) och reggaelistan (bara gamla godingar och inget mesigt Inner Circle-skit). Det har annars varit rätt mycket av socialt umgänge med vänner under de gångna dagarna. Deltog exempelvis i en grillfest där vi hade lyckats samla fyra av fem snubbar (med familjer) som brukar träffas då och då. Inte alls illa. Dock hade vi valt en lite dålig kväll eftersom himlen öppnade sig men det gick ju att ha trevligt inomhus också. I övrigt har jag blivit utsedd att försvara min hemtrakts ära om några dagar, vilket jag snart ska berätta mer om.

Ljugarveckan.

Reflektioner i den slöa sommarvärmen:

Svartrockarnas avskyvärda regim i Iran tycks sitta kvar. Men det hade väl varit för mycket hoppas på.

Häromkvällen satt jag och min kompis och diskuterade de olika veckorna här på ön. Vi visste att räddningstjänsten döpt vecka 29, normalt kallat "Stockholmsveckan" för "slödderveckan" eftersom en viss del av besökarna denna vecka (de champagnestinna och odrägliga typerna) faktiskt gör skäl för namnet. Sen funderade vi om man kunde hitta något annat namn på den pågående "politikerveckan". Jag föreslog spontant "ljugarveckan" vilket jag faktiskt tyckte var ett bra förslag för att komma från mig själv.

I SvD idag påstods av författaren Bo Baldersson var Olle Adolphsson. Det var i så fall ganska oväntat.

Och jag är inte SÅ tagen av Michael Jacksons död, nej. När jag sen läste i gårdagens tidning om att ett dussin personer tagit sina liv i kölvattnet av hans död så häpnar jag bara. Först hade de inget liv, bildligt talat. Nu har de inte heller det bokstavligt. Beklagligt.

På lördag ska jag halvt om halvt vara DJ på en fest. Om man nu kan kalla det DJ:ande när man lägger upp listor i Spotify och övervakar att allt fungerar. Men i alla fall. Har fått nästan fria händer.

Long Hot Summer

Midsommar blev synnerligen lugn. Dels för att jag inte hade något särskilt inplanerat men även för att jag var präktigt förkyld. Klokt nog bunkrade jag innan upp med ett gäng filmer som man dessutom fick hyra i en vecka. Såg bland annat filmen om Baader-Meinhof och var glad att jag redan innan hade läst boken av Stefan Aust (som filmen baserats på) eftersom man annars lätt kan ha svårt att följa med i den något hektiska handlingen. Mina medtittare var nog ändå glada att jag kunde kommentera och förklara när de inte hängde med. Sommaren har i övrigt brutit in och så här i början (särskilt som min sommarförkylning är seg, som de brukar vara) blir det lugna och loja dagar då jag jobbar lite slött och läser om kvällarna när jag nu inte ser någon av de många deckarna på TV. Följer även med intresse händelserna i Iran även om det väl vore för mycket begärt att svartrocksregimen skulle störtas.

En helg.

Lämna regngrå hemö och anlända till Stockholm i ösregn. Äta lunch med gammal vän och prata om livet. Handla vin och uppsöka vacker ung väninna. Dricka vin och prata politik och vetenskapsteori. Äta pizza. Vila och ha intensiv sex ett par timmar. Laga tvättställ. Se film med Hugh Grant som homosexuell. Sova. Ha högljudd sex med väninna trots lekande barn några meter bort utanför öppet fönster. Bli respektabel och dricka kaffe. Lämna Stockholm precis då sol bryter fram. Prata med intressanta medpassagerare på tåg. Anlända till Lund i ösregn. Gå på Grand Hotel med vänner och dricka öl och prata om allt. Äta hamburgare. Sova. Lämna Lund i ösregn och anlända till Malmö i ösregn. Bli hämtad av syster och körd till lägenhet medan syster jobbar. Försöka vänta ut regn som aldrig ger med sig. Äta thaimat efter sprint genom regn. Gå på Nitzer Ebb-konsert med syster som somnar. Dansa och känna gemenskap. Bevittna rallarslagsmål med polisingripande nedanför fönster. Sova. Läsa. Äta på Sibylla. Göra utflykt till Skanör. Dricka kaffe på udde i blåsigt solsken. Kryssa runt på småvägar. Bulla upp inför kväll och se filmer med syster som somnar. Sova. Bli åhöra vittne till närmast filmisk återförening vid frukostbord. Åka tåg. Prata litteratur, politik och geografi med högutbildat gammalt par. Anlända till Stockholm i ösregn. Äta hamburgare. Åka buss. Åka båt. Läsa om punk. Hemma. Inget ösregn.

EU-val m.m.

Så var det så berömde EU-valet över och det blev väl ungefär lite sådär halvdant som man väntat sig. Över halva befolkningen uteblev och det större partierna gjorde uselt ifrån sig. Dock lite intressant att Piratpartiet kom in. Själv röstade jag inte på dem. Kan visserligen uppskatta detta med skyddandet av personlig integritet men i övrigt handlar ju delar av partiets politik om att "vi vill kunna sno". Trots mitt ringa sportintresse var jag under valdagen för övrigt mer intresserad av franska öppna än av själva valet. Å andra sidan är det inte ofta en svensk, därtill en otippad sådan, når finalen i de större tävlingarna. Allt annat i livet är mycket bra. Snart lite ledigt då jag ska ut på en liten tripp, träffa trevliga människor och även gå på konsert.

Henrik Schyfferts och mitt 90-tal.

Kan bara säga att jag nästan blev lite tagen av att se Henrik Schyfferts imponerande enmansföreställning "The 90's - Ett försvarstal" igår. Den sista showen i en föreställning som pågått sedan 4 december 2007 direktsändes igår på TV och det är då inte ofta man tillbringar en lördagkväll med att se en man stå på en scen och prata i två timmar. Det var närmast en lättnad att höra en generationskamrat (nåja, han är bara fyra år äldre än mig och jag kände exakt igen mig i hans barndomsbeskrivningar) som varit känd för sin till sist nästan irriterande ironi faktiskt lätta på sitt hjärta. Det är faktiskt rätt modigt att stå på en scen och berätta att man varit sängvätare till man var 14 år eller om hur ens halvpackade föräldrar smågrälade varje fredag när de nu inte sopade problemen under mattan. Jag minns faktiskt själv hur jag efter några år med Killinggänget nästan fick en överdos ironi och undrar om de kunde vara allvarliga NÅGON enda gång. Svaret blev ju förstås "Fyra nyanser av brunt" samtidigt som medlemmarna hade privata problem, vilket man inte kände till då. Schyffert nämnde även hur han i en intervju fått frågan om vad han skämdes över mest från 90-talet. Han ändrade sitt första spontana svar ("Ace of Base") till att han skämdes över hur han inte lyft ett finger för att lindra lidandena nere i krigets Jugoslavien. Inte ens en hundring till radiohjälpen när föräldragenerationen rört upp himmel och jord över ett krig på andra sidan jorden. Den tidigare så ironiske mannen, känd för att inte tycka något, har till och med i radio sågat regeringen. Det är helt klart en ny Schyffert som trätt fram på senare år. Och han såg onekligen väldigt rörd ut över publikens enorma bifall på sista föreställningen om en generation.

"Kan vi inte göra en grej på trip-hop"?

Medan jag jobbade lite häromdagen hade jag i bakgrunden på den gamla serien "Percy tårar" (med Killinggänget) som jag grävt fram på VHS. Hade för övrigt åter fått min video fungera efter att ha rivit ut ComHems dumma box, dessutom. Har ännu så pass många videokassetter att jag vägrar ha en tillvaro där jag inte kan se dem. Serien är ju ganska ojämn men där finns likväl några verkliga höjdare, bland annat scenerna från "Expressen fredag" där den 30-årige Caesar ("ditt jävla liggsår!") hånas till tårar för att han föreslagit att man skulle "göra en grej på trip-hop". Medarbetarna avfärdar, som mest seriöst, ett reportage om en musikstil som den breda massan nog fortfarande inte har kläm på med orden "ja, det verkar ju jävligt fräsch, hördu du". Nu är detta visserligen sketcher men lite sanning låg det i att Expressen Fredag (och dess motsvarighet på Aftonblandet, vad den nu hette) snabbt plockade upp minsta lilla fluga, nästan från vecka till vecka. Och då ska det ändå påpekas att saker och ting verkligen, verkligen gått utför sedan dess. Under 90-talet skrev man ibland om lättviktiga saker men man skrev lik förbannat ändå om folk som faktiskt GJORT något. Och man skrev inte om när folk i princip gjorde ALLT ANNAT än vad de nu än skulle göra (skådespela, författa, modella, whatever). Bröderna Hanson kunde hamna på omslaget för sin fåniga singel "Mmmm... bop" men det var lik förbannat fråga om ett skivsläpp som slagit an hyggligt. Numera skriver man om någon c-kändis som varit ute i svängen alternativt om a-kändisar när de svinar. Ett tag var det bara trion Britney, Lohan och Hilton för hela slanten. Och därtill alla våra svenska c-kändisar från dokusåpaträsket. Och sen undrar man över att kvällstidningarna tappar i upplagor. TROR de fortfarande att merparten av svenskarna är SÅ jävla dumma så att de vill läsa om hur den och den b-kändisen grisat till det igen, vem som varit otrogen med vem, gripits med knark, rakat skallen, åkt in på kåken, kört för fort, åkt ut från kåken, bla bla bla. Är det så illa? Faktum är att den bedrövliga kändiskulten under 00-talet är så erbarmligt ynklig så man troligen inte ens skulle kunna göra en parodi på den. Det räckte med att göra som Jay Leno en kväll: visa den massiva mediabevakningen av Paris Hiltons frisläppande ur fängelset samtidigt som man klippte in något bombdåd från Irak som krävt någon generals liv. Det är fascinerande tider då även mainstreammedia på sina håll premiererar någon bimbo, känd för ingenting, snarare än riktiga nyheter. Försök göra något roligt av det, Killinggänget. Men jag tror som sagt inte det går.

Vår tids feodaladel.

Hade under den gångna veckan en liten maildust med ledarsidan på SvD som, nu när regeringen äntligen gör någonting riktigt bra, hade mage att börja yla över att man röt till om bonusexcesserna. Skrev givetvis blixtsnabbt ett mail och fick faktiskt svar inom en kvart där man kontrade med att politiker inte ska detaljstyra näringslivet, bla, bla, bla. Men det är lite konstigt att man bara kan sitta med armarna i kors och ge sitt tysta medgivande då näringslivstoppar beter sig som en murken feodaladel (d.v.s. plockat ut vida mer pengar än vad ger tillbaka ifråga om samhällsnytta) medan man verkar få frispel när någon slutligen ryter till om detta oskick. Och jag är sannerligen inte en av de som hoppat på "bonushatartåget" utan har nu i flera år retat mig halvt till döds på att en rad ledare så totalt ogenerat river åt sig så mycket de bara kan samtidigt som folk på mellannivå och golv hela tiden måste hålla igen eller till och med skära ned på sina kostnader. Det är ett sådant hyckleri så man blir vit av ilska.

Men frånsett att samhällets högre sfärer är befolkat av idioter så har det varit en mycket bra vecka, om än väldigt lugn. Igår var exempelvis en strålande dag då man plötsligt kände inte bara vår utan rentav sommar i luften. Väldigt märkligt. Skulle sätta mig ute på balkongen och äta glass men det var så pass gassigt i värmen så jag satte mig precis innanför balkongdörren istället. En kompis nämnde samma sak då vi senare träffades. Kändes med andra ord väldigt gott igår. På kvällen deltog vi dessutom åter i en liten musikfrågesport där vi dock kom fyra. Men det kunde ha gått sämre och vi vann onekligen sist.

Datorer och strömavbrott.

Blev lite omtumlande början på veckan då mitt gamla ök till dator, som varit seg som kola under större delen av förra året, krånglade en gång för mycket i måndags. Jag lyckades då spärra mig själv ute från Internet via det ibland lite för effektiva Norton och kunde sen inte häva det eftersom datorn inte HITTADE Norton. Då brast det för mig och jag ringde snabbt till en kontorsfirma (som jag nog inte besökt sedan den tid då min far köpte tillbehör där) och beställde snabbt en ny dator, högtalare, och andra diverse tillbehör. En bärbar fick det bli (med den jag snart ska få levererad från jobbet blir det totalt tre stycken sådana i min ägo men man kan aldrig vara nog försiktig). Efter att ha lagt några timmar på installation och annat kändes det enormt befriande att kunna surfa obehindrat utan att sidor hänger sig, utan att det segar, utan att det tar cirka 20 minuter att starka datorn o.s.v., o.s.v. Saker som tog en timma på gamla öket var nu avklarade på tre minuter. Däremot försvann en hel del arbetstid som jag däremot tänkt ta igen igår. Då valde Telia att stänga av strömmen eftersom man är i färd med att installera ett bredband som jag ändå inte kommer använda. Blev därför en del läsande under dagen eftersom jag måste göra något vettigt. Han därmed klämma en volym om Stalins ungdom samt påbörja en volym om spanska inbördeskriget. Var därmed inte bortslösad tid i alla fall. Idag verkar dock allt vara i sin ordning igen.

När finkultur blir pekoral.

Jag var inte så sugen på att se min landsmaninna Babbens program igår så jag tittade istället lite slött på något drama som hette "Leka med elden" och som dock utspelade sig på ön (mycket Gotland på SVT igår). Emellertid blev jag djupt full i skratt av den klichéartat ångestladdade dialogen med en massa borgare som pendlade mellan kärlek och hat och hävde ur sig fåniga klyschor. Jag vände mig till och med till tittarsällskapet och hävde ur mig frågan om huruvida det var Lars Norén på fyllan som skrivit manus. Till sist satt vi allihop och skrattade åt de (inte så) laddade scenerna. Dessutom undrade jag varför karaktärerna stundtals talade så uppstyltat och även niade varandra (var de schizofrena?). När eftertexten sen löpte stod där: "Manus: August Strindberg". Och därmed drog jag mig till minnes att Strindberg faktiskt hade skrivit ett drama med det namnet (men vem kan hålla reda på sådant med den väldiga produktionen). Och jag kan dessutom slå fast att även den store och ständigt ombytlige inofficielle nationalförfattaren faktiskt har kunnat skriva en del som så här i efterhand ter sig som ett saftigt pekoral. Uppenbarligen är just pekoralgenren inte bara reserverad för en gång i tiden tårframkallande kärlekslyrik eller högstämd nationalromantik (båda tacksamma områden för hånskratt från moderna läsare). Även laddade familjedramer kan härmed åldrad med... öhm, mindre värdighet. Dessutom har man vid det här laget sett drivor med dramer av Bergman och Norén varvid Strindbergs gamla drama bara tedde sig som en stor fet kliché. Och med 1800-talsspråk. Kändes rätt skönt att genom denna omedvetna fadär verkligen få fisa i finrummet, så att säga. Kände mig nästan lite som den mindre litteraturkunnige sportjournalisten som såg "Othello" och därefter konstaterade att "Shakespeare är ett namn publiken bör lägga på minnet". Nej, en film eller ett drama är inte alltid bra för att det är "svårt". Och det säger jag fast jag kan Bergmans "Persona", Antonionis "The Blow-Up" eller Fellinis "8 1/2" (och liknande filmer) utan och innan. Men ibland kan det svåra även bli komiskt i sin nattsvarta ångest. Min syster är för övrigt helt övertygad om att Norén försöker vara rolig i sina dramer men jag är inte säker. Idag hörde jag en intervju med Ingvar Oldsberg på radio och jag kan säga att jag när som helst hellre ser ett kvalitativt underhållningsprogram som "På spåret" än ett närma klichéartat svårt drama. Och detta alltså skrivet av en som inte har några problem med svåra filmer. Men även lättsammare program kan vara en lisa för själen ibland. Det var för övrigt en fröjd att höra intervjun med Olsberg, kanske Sveriges bäste TV-man, som bl.a. gav sitt telefonnummer till hela svenska folket ("det är bara roligt när folk ringer") och på frågan om hur "det går med festandet" svarade "Jo tack, bra!". Sådan öppenhjärtighet uppskattas.

Synthpåsk.

Helgen blev en synnerligen hektiskt tillställning då det blev både konserter och umgänge av alla de slag. Besökte under två dagar den sista Tinitusfestivalen som hölls på Münchenbryggeriet och kunde där avnjuta kultband som And One, Portion Control och Klinik samt en del yngre akter likaså. Att jag skulle få se belgiska The Klinik, ett känt hårdsynthband från 80-talet, hade jag inte räknat med i min vildaste fantasi. Var dock rejält mör efter dessa många konserter då man dessutom inte fick så mycket sömn. Sedan jag väl återvänt hem på annandagen skulle man även socialisera lite med släktingar och vänner. Steget från konserter med mörka synthband till skogspromenader med småbarn kändes plötsligt väldigt långt. Men så kan livet vara ibland.

Lugnt och skönt.

Första dagen i år då man kunnat jobba med balkongdörren öppen. Väldigt skönt. Önskar annars jag hade något mer spännande att skriva om för stunden men livet tickar helt enkelt behagligt på. Det mest spännande som hänt idag var att en liten farbror ringde på och därefter såg väldigt förvånad ut då jag öppnade. Skönt han sökte någon annan då han först såg tillräckligt välklädd ut för att tillhöra Jehovas vittnen eller dylikt samfund. Men portkoden gör att ovälkomna besökare sällan hittar hit. Ser annars fram emot påskhelgen då jag ska på synthfestival. Visste från början inte att den var förlagd till påsken men nu blev det så.