Tiger Woods, eller en sedelärande historia.

Debaclet kring Tiger Woods under de sista veckorna innehåller nog allt som en god slaskjournalist kan önska: huvudperson som fram till katastrofen var närmast Jesus-lik, drivor med med älskarinnor, hustru som jagat honom med golfklubba, kraschad bil, även en del sponken. Mums filibabba för skvallerpressen, kort och gott. Men om man studerar historien närmare så finns här även en del sedelärande inslag och det är nog EN anledning till att jag följt förloppet i alla fall.

Till att börja med kan man slå fast att ingen blir lycklig av att ha för mycket pengar. Mr Woods har rimligen redan uppnått allt han velat uppnå i världen och han är troligen den ende golfare som allmänheten (d.v.s. de som inte kan mycket om sporten, såsom jag själv) kan nämna sådär på rak arm. Igår uttalade sig exempelvis världstvåan om Woods och jag hade aldrig hört talas om mannen.

Problemet är att Woods blivit uppfostrad av sina föräldrar på ett sätt som rimligen bör få honom att tro att han är Jesus, åtminstone golfens Jesus. Hans far (som lyckligtvis slapp uppleva sonens nuvarande spektakel) har bland annat liknat sin avkomma vid Jesus, Gandhi och andra viktiga personer och även sagt han kommer ha lika stor betydelse för historien som nämnda personer. Hans mor har gjort liknande uttalanden av ett slag som mer passade forntida kungar och drottningar då de kommenterade kronprinsen, ungefär.

Och en sak som slår mig nu är vilket gigantiskt HÖGMOD som måste ha dolt sig bakom den tråkigt slätkammade och ibland nästan nollställda fasad som TW visade upp inför världen. Han måste, i sin oerhörda arrogans, ha trott att han var i det närmaste orörbar och att ingen journalist skulle våga rapportera om alla hans snedsprång. För det måste ändå ha funnits tillräckligt många vittnen för att man hade kunnat göra ett saftigt scoop redan för flera år sedan, särskilt som mannen var otrogen redan på sin svensexa (med en porrstjärna). Något liknande har världen nog inte skådat sedan president Kennedy behandlades som en politikens frälsare i medierna samtidigt som mängder med journalister och andra personer kring JFK visste att han knullade allt som rörde sig.

Men i våra dagar går dock högdjuren inte lika säkra som på JKF:s tid och det enda som här behövdes var ETT litet reportage i en amerikansk tidning så var det som om haspen var av. Kanske skyndades processen på av den spektakulära olyckan där TW måhända jagades av frun med golfklubba och måhända försökte fly i sin bil. Därefter var han fritt villebråd och mången journalist måste nog ha tänkt: "Äntligen får vi sätta dit den där självbelåtne fan".

För övrigt undrar jag även om inte många golfare är storbelåtna över att "kungen" nu är borta och tronen ledig. Om än tillfälligt?