Eat shit and die, Mrs Duck!

Såg i afton Skavlan intervjua den förfärliga Anna Anka. Den skicklige norrmannen, som ibland kan vara ganska vass i sina intervjuer (men på ett trevligt vis) visade sig vara oväntat flat, liksom även de båda kvinnliga journalister (en norska och en svenska) som mer eller mindre var bisittare. Ankan blev inte plockad utan fick raljera ganska fritt. En tröst är dock att hon framstod som mer än lovligt blåst redan av sig själv. Den ende som faktiskt bjöd på motstånd var Henrik Schyffert som (på ett sätt som kunde låta som ett skämt men inte var det) jämförde Ankans kvinnosyn med Bin Ladins. Därtill avslutades inslaget med henne i sliskig anda då maken Paul sjöng en trudelutt till henne via videolänk. Det äckel jag känner inför denna dam beror nu inte på att jag per definition tycker illa om hemmafruar. Jag är till och med son till en. Nej, det handlare snarare om att en bracka till utlandssvensk (som jobbade som budchaufför i Sverige, för all del ett hedervärt kneg) kommit sig upp en smula och nu verkar ha blivit helt amerikaniserad i ordets värsta bemärkelse. Hon nyanserade visserligen talet om att "kvinnan ska tillfredsställa mannen" genom att påpeka att det var ömsedigt (så sjangtilt av henne!) men en del besvärande åsikter kvarstår. Skavlan frågade inget om henne syn på utbildning apropå hennes famösa uttalande om att "här borta håller inte mödrarna på och tjatar på sina döttrar om att gå på universitet utan uppmanar dem att försöka hitta en idrottskille eller en kändis, är inte det underbart!?" Ja, det måste vara underbart med mödrar som vill att deras döttrar blir horor genom att smöra in sig hos någon rik man för stålarnas skull. Ankan såg dock en liten, liten smula olustig ut när man påpekade att tjänstefolket tjänade väldigt lite i USA. Kanske en spasm av väl nedtryckt jämlikhet drog genom henne. Men annars har hon ju även utgjutit sig över det hemska i att betjäningen ("illegala mexikaner") talar så dålig engelska och inte får något gjort ("som att tala med en vägg"). Det mest suveräna är nästan att detta fjäderfä vill vara "en förebild för svenska kvinnor". Men jag säger bara som så: it shit and die, Mrs, Duck! Stäng näbben, sluta snacka skit om Sverige och flyg hem till USA!

Pink Floyd betraktat från trumpodiet.

Ägnade någon dryg vecka åt att i godan ro läsa boken "Inside Out" som är en skildring av Pink Floyd, författad av gruppens batterist Nick Mason. Eftersom min uppmärksamhet gentemot Pink Floyd slackat en smula på senare år (det händer ju inte så mycket nytt) så får jag erkänna jag hade missat det faktum att åtminstone en av medlemmarna faktiskt författat en biografi över både sig själv och gruppen. Fokus ligger dock på just Pink Floyd och Masons eget privatliv (liksom de andra medlemmarnas) nämns bara i förbifarten. Likaså hans bilintresse (Mason är ju även känd för sitt bilsamlande och har författat minst en bok om ovanliga äldre bilmodeller).

Den som alltså vill läsa en riktigt smaskig historia med skandaler blir besviken. Vi som känner till Pink Floyd kunde emellertid ha räknat ut detta redan i förväg. Trots att gruppens musik kan få den oinvigde att tro att gruppen gick på droger dygnet runt så var medlemmarna i det avseendet raka motsatsen. Med undantag för deras förste ledare Syd Barrett (medverkande på en fullängs-LP, några singlar samt två spår på gruppens andra LP) som ju lyckades droga sig till bestående hjärnskador så var medlemmarna absolut inga acid-killar. Det faktum att Barrett dessutom blåste ut hjärnan med LSD gjorde väl knappast övriga medlemmar mer sugna på att pröva.

Mason antyder helt diskret att vissa medlemmar hoppade över skaklarna med diverse damer de möte på turné men annars är det mest gruppens roadies som står för konstigheterna. Man får bland annat veta att gruppen hade skådespelerskan Naomi Watts far, David, som en nyckelperson i sin stab och att denne arme man drogade sig till en förtidig död 1976. Roliga anekdoter av andra slag finns det emellertid gott om och Mason är väldigt välformulerad och underfundig och inte minst självironisk.

Vad gäller det som många nog är intresserade av, bråket mellan Roger Waters och de övriga medlemmarna, så är Mason även här ganska fin i kanten. Alldeles mot slutet av boken avslöjar han att han rentav bett de övriga medlemmarna (inklusive Waters, som skrev "skitsnack" med grön tuschpenna över en manussida) att titta på texten och lägga till och dra ifrån. Det är förstås inte samma sak som att Mason alltid behöver ha tagit till sig deras inlägg men det visar ändå på att han tog hänsyn till sina gamla kollegor innan han bara pytsade ut en bok utan deras vetskap.

Verket sträcker sig fram till återföreningen vid Live8 2005 och det bildar ju därmed en sympatisk men även definitiv final. Syd Barretts död 2006 hinner också noteras men däremot har boken, givetvis, inte hunnit få med Rick Wrights död i september 2008. I och med detta är alla diskussioner om en återförening av Pink Floyd av mer varaktig slag akademisk. Så denna bok lär troligen utgöra den definitiva skildringen av en av de mer intressanta grupperna inom modern musik.

Historiska jämförelser.

Idag är det exakt ett år sedan den stora finanskrisen briserade och kanske förändrade världen, även om det är för tidigt att säga något än. Med min djupt kända avsky inför nyliberaler så myser jag när jag ser jakten på bonusgiriga direktörer och andra girigbukar. Man får njuta så länge man kan ifall allt skulle bli som vanligt igen snart.

Har jobbat hårt de sista dagarna men har lyckats avrunda varje kväll med några avsnitt av serien "Rome" som är underbart välgjort även om manusförfattarna tagit sig vissa friheter med historien. Dock har det gjort det så charmfullt så man ofta sitter och gapskrattar över de många ironier som kastas in i handlingen. Har för övrigt heller aldrig sett en serie med så extremt mycket naket, ofta helnaket från både kvinnor och män (det brukar ju oftare vara damerna som får kasta kläderna). Det kanske tyder på lite jämlikhet?

Kunde inte låta bli göra en smärre historisk jämförelse. En gång styrdes Italien (åren efter mordet på Caesar) av den djupt korrumperade Marcus Antonius, begiven på vin, kvinnor och sång. Idag styrs landet av Silvio Berlusconi. Men medan Antonius kunde låta mörda sina motståndare nöjer sig Berlusconi med att karaktärsmörda sina motståndare i de medier han kontrollerar. Utvecklingen har gått framåt.