Därför älskar vi Clintan.

Eftersom det bara var friidrott på TV i helgen (och SÅ intresserad är jag inte, särskilt inte när man kan läsa eventuellt intressanta saker i tidningen dagen efter) så blev det en rejäl filmhelg. På senare år har ju kiosker och andra uthyrningsställen börjat med den enastående innovationen att man nu kan få hyra filmer i FLERA DAGAR (ja, rentav en vecka) istället för, som förut, ett dygn. Detta innebar att man aldrig kunde ha med sig någon trevlig film om man skulle åka någonstans eftersom man då alltid måste masa sig tillbaka för att lämna åter skiten. Men nu är det slut med det. Följaktligen hyrde jag bland annat "The Changeling" (regisserad av Clintan) och "Gran Torino" (i regi och med huvudroll av Clintan).

(Den som för övrigt inte vill veta vissa detaljer ur "Gran Torino" bör nog sluta läsa här) Det sägs ju att "Gran Torino" ska vara Clintans sista film och även om den inte var något titaniskt mästerverk så är den ändå en god Clintan-film där han även briljerar som huvudrollen. Även om det förstås är en variant på de roller han gjort tidigare. Kanske jag läser in lite för mycket men eftersom detta nu sägs vara Clintans "sista" film blir det lätt så att man noterar små blinkningar till hans tidigare produktion. Huvudpersonen Walts rappa repliker får en tänka på Dirty Harry. Sättet Walt står på när han röker, rentav vinkeln på cigaretten är en exakt replik av den hållning huvudpersonen i Dollar-trilogin hade (förutom att det där var cigarr eller cigarill lite om vartannat). Och filmen avslutas egentligen med en klassisk standdown i Westernstil, om än i urban miljö och med lite oväntad vändning.

Och det är just det här som gör att man älskar Clintan så mycket. Ett genomgående tema i hans filmer är ju ofta att den starke och trygge främlingen alltid kan rädda de svaga undan olika former av förtryckare. Det är tyvärr inte så i verkligheten men vi VILL innerst inne tro det. Om inte polisen kan hjälpa en så finns alltid närmaste vigilant som kan stoppa ned bovarna i en soptunna, skjuta dem eller vad som helt. Ungefär som Clintan gjort i ett antal filmer under åren. Ett annat budskap i många av Clintans filmer är även det att man inte behöver vara lika stark, modig o.s.v. som han själv men att man åtminstone ska försöka göra sitt bästa inom olika områden. Det är dessa teman som så fint knyts ihop i "Gran Torino" då Walt med avsmak betraktar sin familj, söner som kör japanska bilar trots att deras var jobbat på Ford-fabriken, svärdöttrar som mest vill gama åt sig så mycket som möjligt av arvet, bortskämda barnbarn o.s.v. Och i slutländan känner Walt mer gemenskap med sina asiatiska grannar.

En annan god sak är förstås att Clintan inte är John Wayne ("jag gör allt det som John Wayne aldrig skulle göra", lär han ha sagt) och att världen i hans filmer inte är så enkel och svartvit som i Waynes rullar. Men det finns ändå en del goda sanningar som man kanske skulle kunna kalla "konservativa" (i ordets bästa bemärkelse). Stå för vad du tror på, ge inte upp, gör ditt bästa även om det går åt skogen omkring dig. Samtidigt finns även typiska vänsterinslag som att bekämpa orättvisor och förtryck. Därmed blir Clintan även svår att ringa in. Som de ska vara.

Arbetsträning.

Veckan som varit har inneburit en viss arbetsträning för min del, skulle man kunna säga. D.v.s. jag har försökt vänja mig vid att hålla normal arbetstakt igen. Inte för att man direkt haft någon enormt lång semester. Men i alla fall. Avslutade det man kan kalla "sommar" (om man nu definierar det som att vara ledig, jag tycker det ännu är en fin sensommar) med en riktig brakskiva tillsammans med vänner. Blev diskussioner om... hm, mest fotboll och musik men även en del annat. Ah, det låter väldigt grabbigt.

Har även avslutat säsongen med TV-deckare. Kändes nästan vemodigt se sista avsnittet av "Foyle's War". I veckan kom jag även över den brittiska kultskräckfilmen "The Wicker Man" (som Iron Maiden gjort en låt om) även om den var en liten aning överreklamerad enligt min mening. Men det var en märklig blandning av polisfilm, skräckfilm och... musikal!!! Ja, folk ställde sig även upp och sjöng mitt i handlingen. Och i en av låtarna får man även se Britt Ekland dansa omkring topless. Och jag som dessutom trott att hon i princip bara gjort en film ("Mannen med den gyllene pistolen") vilket hon sedan levt på.

Det ska annars bli skönt när säsongen åter börjar. Som arbetande inom utbildningsvärlden tenderar man att se året i terminer. "Nyår" inträffar inte där i skiftet decemer - januari utan snarare någon gång mellan 15 och 30 augusti. Ett år präglat av läsåret med andra ord. Undrar om det är en yrkesskada?

Deckarfrosseri.

Trots att man haft rätt gott om tid på sistone så har det inte blivit så värst mycket dagboksskrivande. Kanske för att man bara tagit det väldigt lugnt och läst en massa deckare. Såg till att få lite semester nu under dessa veckor då det vällde in vänner på ön plus att många som även bor här faktiskt är lediga (sen semester). Så det har blivit lite social samvaro, varit ute på stadens gator, sett Mikael Wiehe på konsert, med mera. I övrigt har jag mest grävt ned mig i olika deckare: Elizabeth George (Lynley och Havers), Andrea Camilleri (kommissarie Montalbano), Ian Rankin (kommissarie Rebus) samt Val McDermid (Dr Tony Hill och kommissarie Jordan). Men rejält skönt att ägna sig åt sådant ibland också. Snart börjar ju allvaret igen ändå. Även om det på sätt och vis ska bli skönt. Har de sista dagarna följt med något i de åtal som snart ska väckas i det uppmärksammade Sturebyfallet (16-årig flicka får 16-årig pojkvän mörda 15-årig rival) och kan åter bara häpna över hur snett tankarna kan hamna hos somliga. Och särskilt då hos unga som tydligen lider av bristande verklighetsförankring.