Därför älskar vi Clintan.

Eftersom det bara var friidrott på TV i helgen (och SÅ intresserad är jag inte, särskilt inte när man kan läsa eventuellt intressanta saker i tidningen dagen efter) så blev det en rejäl filmhelg. På senare år har ju kiosker och andra uthyrningsställen börjat med den enastående innovationen att man nu kan få hyra filmer i FLERA DAGAR (ja, rentav en vecka) istället för, som förut, ett dygn. Detta innebar att man aldrig kunde ha med sig någon trevlig film om man skulle åka någonstans eftersom man då alltid måste masa sig tillbaka för att lämna åter skiten. Men nu är det slut med det. Följaktligen hyrde jag bland annat "The Changeling" (regisserad av Clintan) och "Gran Torino" (i regi och med huvudroll av Clintan).

(Den som för övrigt inte vill veta vissa detaljer ur "Gran Torino" bör nog sluta läsa här) Det sägs ju att "Gran Torino" ska vara Clintans sista film och även om den inte var något titaniskt mästerverk så är den ändå en god Clintan-film där han även briljerar som huvudrollen. Även om det förstås är en variant på de roller han gjort tidigare. Kanske jag läser in lite för mycket men eftersom detta nu sägs vara Clintans "sista" film blir det lätt så att man noterar små blinkningar till hans tidigare produktion. Huvudpersonen Walts rappa repliker får en tänka på Dirty Harry. Sättet Walt står på när han röker, rentav vinkeln på cigaretten är en exakt replik av den hållning huvudpersonen i Dollar-trilogin hade (förutom att det där var cigarr eller cigarill lite om vartannat). Och filmen avslutas egentligen med en klassisk standdown i Westernstil, om än i urban miljö och med lite oväntad vändning.

Och det är just det här som gör att man älskar Clintan så mycket. Ett genomgående tema i hans filmer är ju ofta att den starke och trygge främlingen alltid kan rädda de svaga undan olika former av förtryckare. Det är tyvärr inte så i verkligheten men vi VILL innerst inne tro det. Om inte polisen kan hjälpa en så finns alltid närmaste vigilant som kan stoppa ned bovarna i en soptunna, skjuta dem eller vad som helt. Ungefär som Clintan gjort i ett antal filmer under åren. Ett annat budskap i många av Clintans filmer är även det att man inte behöver vara lika stark, modig o.s.v. som han själv men att man åtminstone ska försöka göra sitt bästa inom olika områden. Det är dessa teman som så fint knyts ihop i "Gran Torino" då Walt med avsmak betraktar sin familj, söner som kör japanska bilar trots att deras var jobbat på Ford-fabriken, svärdöttrar som mest vill gama åt sig så mycket som möjligt av arvet, bortskämda barnbarn o.s.v. Och i slutländan känner Walt mer gemenskap med sina asiatiska grannar.

En annan god sak är förstås att Clintan inte är John Wayne ("jag gör allt det som John Wayne aldrig skulle göra", lär han ha sagt) och att världen i hans filmer inte är så enkel och svartvit som i Waynes rullar. Men det finns ändå en del goda sanningar som man kanske skulle kunna kalla "konservativa" (i ordets bästa bemärkelse). Stå för vad du tror på, ge inte upp, gör ditt bästa även om det går åt skogen omkring dig. Samtidigt finns även typiska vänsterinslag som att bekämpa orättvisor och förtryck. Därmed blir Clintan även svår att ringa in. Som de ska vara.