Henrik Schyfferts och mitt 90-tal.

Kan bara säga att jag nästan blev lite tagen av att se Henrik Schyfferts imponerande enmansföreställning "The 90's - Ett försvarstal" igår. Den sista showen i en föreställning som pågått sedan 4 december 2007 direktsändes igår på TV och det är då inte ofta man tillbringar en lördagkväll med att se en man stå på en scen och prata i två timmar. Det var närmast en lättnad att höra en generationskamrat (nåja, han är bara fyra år äldre än mig och jag kände exakt igen mig i hans barndomsbeskrivningar) som varit känd för sin till sist nästan irriterande ironi faktiskt lätta på sitt hjärta. Det är faktiskt rätt modigt att stå på en scen och berätta att man varit sängvätare till man var 14 år eller om hur ens halvpackade föräldrar smågrälade varje fredag när de nu inte sopade problemen under mattan. Jag minns faktiskt själv hur jag efter några år med Killinggänget nästan fick en överdos ironi och undrar om de kunde vara allvarliga NÅGON enda gång. Svaret blev ju förstås "Fyra nyanser av brunt" samtidigt som medlemmarna hade privata problem, vilket man inte kände till då. Schyffert nämnde även hur han i en intervju fått frågan om vad han skämdes över mest från 90-talet. Han ändrade sitt första spontana svar ("Ace of Base") till att han skämdes över hur han inte lyft ett finger för att lindra lidandena nere i krigets Jugoslavien. Inte ens en hundring till radiohjälpen när föräldragenerationen rört upp himmel och jord över ett krig på andra sidan jorden. Den tidigare så ironiske mannen, känd för att inte tycka något, har till och med i radio sågat regeringen. Det är helt klart en ny Schyffert som trätt fram på senare år. Och han såg onekligen väldigt rörd ut över publikens enorma bifall på sista föreställningen om en generation.

"Kan vi inte göra en grej på trip-hop"?

Medan jag jobbade lite häromdagen hade jag i bakgrunden på den gamla serien "Percy tårar" (med Killinggänget) som jag grävt fram på VHS. Hade för övrigt åter fått min video fungera efter att ha rivit ut ComHems dumma box, dessutom. Har ännu så pass många videokassetter att jag vägrar ha en tillvaro där jag inte kan se dem. Serien är ju ganska ojämn men där finns likväl några verkliga höjdare, bland annat scenerna från "Expressen fredag" där den 30-årige Caesar ("ditt jävla liggsår!") hånas till tårar för att han föreslagit att man skulle "göra en grej på trip-hop". Medarbetarna avfärdar, som mest seriöst, ett reportage om en musikstil som den breda massan nog fortfarande inte har kläm på med orden "ja, det verkar ju jävligt fräsch, hördu du". Nu är detta visserligen sketcher men lite sanning låg det i att Expressen Fredag (och dess motsvarighet på Aftonblandet, vad den nu hette) snabbt plockade upp minsta lilla fluga, nästan från vecka till vecka. Och då ska det ändå påpekas att saker och ting verkligen, verkligen gått utför sedan dess. Under 90-talet skrev man ibland om lättviktiga saker men man skrev lik förbannat ändå om folk som faktiskt GJORT något. Och man skrev inte om när folk i princip gjorde ALLT ANNAT än vad de nu än skulle göra (skådespela, författa, modella, whatever). Bröderna Hanson kunde hamna på omslaget för sin fåniga singel "Mmmm... bop" men det var lik förbannat fråga om ett skivsläpp som slagit an hyggligt. Numera skriver man om någon c-kändis som varit ute i svängen alternativt om a-kändisar när de svinar. Ett tag var det bara trion Britney, Lohan och Hilton för hela slanten. Och därtill alla våra svenska c-kändisar från dokusåpaträsket. Och sen undrar man över att kvällstidningarna tappar i upplagor. TROR de fortfarande att merparten av svenskarna är SÅ jävla dumma så att de vill läsa om hur den och den b-kändisen grisat till det igen, vem som varit otrogen med vem, gripits med knark, rakat skallen, åkt in på kåken, kört för fort, åkt ut från kåken, bla bla bla. Är det så illa? Faktum är att den bedrövliga kändiskulten under 00-talet är så erbarmligt ynklig så man troligen inte ens skulle kunna göra en parodi på den. Det räckte med att göra som Jay Leno en kväll: visa den massiva mediabevakningen av Paris Hiltons frisläppande ur fängelset samtidigt som man klippte in något bombdåd från Irak som krävt någon generals liv. Det är fascinerande tider då även mainstreammedia på sina håll premiererar någon bimbo, känd för ingenting, snarare än riktiga nyheter. Försök göra något roligt av det, Killinggänget. Men jag tror som sagt inte det går.

Vår tids feodaladel.

Hade under den gångna veckan en liten maildust med ledarsidan på SvD som, nu när regeringen äntligen gör någonting riktigt bra, hade mage att börja yla över att man röt till om bonusexcesserna. Skrev givetvis blixtsnabbt ett mail och fick faktiskt svar inom en kvart där man kontrade med att politiker inte ska detaljstyra näringslivet, bla, bla, bla. Men det är lite konstigt att man bara kan sitta med armarna i kors och ge sitt tysta medgivande då näringslivstoppar beter sig som en murken feodaladel (d.v.s. plockat ut vida mer pengar än vad ger tillbaka ifråga om samhällsnytta) medan man verkar få frispel när någon slutligen ryter till om detta oskick. Och jag är sannerligen inte en av de som hoppat på "bonushatartåget" utan har nu i flera år retat mig halvt till döds på att en rad ledare så totalt ogenerat river åt sig så mycket de bara kan samtidigt som folk på mellannivå och golv hela tiden måste hålla igen eller till och med skära ned på sina kostnader. Det är ett sådant hyckleri så man blir vit av ilska.

Men frånsett att samhällets högre sfärer är befolkat av idioter så har det varit en mycket bra vecka, om än väldigt lugn. Igår var exempelvis en strålande dag då man plötsligt kände inte bara vår utan rentav sommar i luften. Väldigt märkligt. Skulle sätta mig ute på balkongen och äta glass men det var så pass gassigt i värmen så jag satte mig precis innanför balkongdörren istället. En kompis nämnde samma sak då vi senare träffades. Kändes med andra ord väldigt gott igår. På kvällen deltog vi dessutom åter i en liten musikfrågesport där vi dock kom fyra. Men det kunde ha gått sämre och vi vann onekligen sist.

Datorer och strömavbrott.

Blev lite omtumlande början på veckan då mitt gamla ök till dator, som varit seg som kola under större delen av förra året, krånglade en gång för mycket i måndags. Jag lyckades då spärra mig själv ute från Internet via det ibland lite för effektiva Norton och kunde sen inte häva det eftersom datorn inte HITTADE Norton. Då brast det för mig och jag ringde snabbt till en kontorsfirma (som jag nog inte besökt sedan den tid då min far köpte tillbehör där) och beställde snabbt en ny dator, högtalare, och andra diverse tillbehör. En bärbar fick det bli (med den jag snart ska få levererad från jobbet blir det totalt tre stycken sådana i min ägo men man kan aldrig vara nog försiktig). Efter att ha lagt några timmar på installation och annat kändes det enormt befriande att kunna surfa obehindrat utan att sidor hänger sig, utan att det segar, utan att det tar cirka 20 minuter att starka datorn o.s.v., o.s.v. Saker som tog en timma på gamla öket var nu avklarade på tre minuter. Däremot försvann en hel del arbetstid som jag däremot tänkt ta igen igår. Då valde Telia att stänga av strömmen eftersom man är i färd med att installera ett bredband som jag ändå inte kommer använda. Blev därför en del läsande under dagen eftersom jag måste göra något vettigt. Han därmed klämma en volym om Stalins ungdom samt påbörja en volym om spanska inbördeskriget. Var därmed inte bortslösad tid i alla fall. Idag verkar dock allt vara i sin ordning igen.

När finkultur blir pekoral.

Jag var inte så sugen på att se min landsmaninna Babbens program igår så jag tittade istället lite slött på något drama som hette "Leka med elden" och som dock utspelade sig på ön (mycket Gotland på SVT igår). Emellertid blev jag djupt full i skratt av den klichéartat ångestladdade dialogen med en massa borgare som pendlade mellan kärlek och hat och hävde ur sig fåniga klyschor. Jag vände mig till och med till tittarsällskapet och hävde ur mig frågan om huruvida det var Lars Norén på fyllan som skrivit manus. Till sist satt vi allihop och skrattade åt de (inte så) laddade scenerna. Dessutom undrade jag varför karaktärerna stundtals talade så uppstyltat och även niade varandra (var de schizofrena?). När eftertexten sen löpte stod där: "Manus: August Strindberg". Och därmed drog jag mig till minnes att Strindberg faktiskt hade skrivit ett drama med det namnet (men vem kan hålla reda på sådant med den väldiga produktionen). Och jag kan dessutom slå fast att även den store och ständigt ombytlige inofficielle nationalförfattaren faktiskt har kunnat skriva en del som så här i efterhand ter sig som ett saftigt pekoral. Uppenbarligen är just pekoralgenren inte bara reserverad för en gång i tiden tårframkallande kärlekslyrik eller högstämd nationalromantik (båda tacksamma områden för hånskratt från moderna läsare). Även laddade familjedramer kan härmed åldrad med... öhm, mindre värdighet. Dessutom har man vid det här laget sett drivor med dramer av Bergman och Norén varvid Strindbergs gamla drama bara tedde sig som en stor fet kliché. Och med 1800-talsspråk. Kändes rätt skönt att genom denna omedvetna fadär verkligen få fisa i finrummet, så att säga. Kände mig nästan lite som den mindre litteraturkunnige sportjournalisten som såg "Othello" och därefter konstaterade att "Shakespeare är ett namn publiken bör lägga på minnet". Nej, en film eller ett drama är inte alltid bra för att det är "svårt". Och det säger jag fast jag kan Bergmans "Persona", Antonionis "The Blow-Up" eller Fellinis "8 1/2" (och liknande filmer) utan och innan. Men ibland kan det svåra även bli komiskt i sin nattsvarta ångest. Min syster är för övrigt helt övertygad om att Norén försöker vara rolig i sina dramer men jag är inte säker. Idag hörde jag en intervju med Ingvar Oldsberg på radio och jag kan säga att jag när som helst hellre ser ett kvalitativt underhållningsprogram som "På spåret" än ett närma klichéartat svårt drama. Och detta alltså skrivet av en som inte har några problem med svåra filmer. Men även lättsammare program kan vara en lisa för själen ibland. Det var för övrigt en fröjd att höra intervjun med Olsberg, kanske Sveriges bäste TV-man, som bl.a. gav sitt telefonnummer till hela svenska folket ("det är bara roligt när folk ringer") och på frågan om hur "det går med festandet" svarade "Jo tack, bra!". Sådan öppenhjärtighet uppskattas.

Synthpåsk.

Helgen blev en synnerligen hektiskt tillställning då det blev både konserter och umgänge av alla de slag. Besökte under två dagar den sista Tinitusfestivalen som hölls på Münchenbryggeriet och kunde där avnjuta kultband som And One, Portion Control och Klinik samt en del yngre akter likaså. Att jag skulle få se belgiska The Klinik, ett känt hårdsynthband från 80-talet, hade jag inte räknat med i min vildaste fantasi. Var dock rejält mör efter dessa många konserter då man dessutom inte fick så mycket sömn. Sedan jag väl återvänt hem på annandagen skulle man även socialisera lite med släktingar och vänner. Steget från konserter med mörka synthband till skogspromenader med småbarn kändes plötsligt väldigt långt. Men så kan livet vara ibland.

Lugnt och skönt.

Första dagen i år då man kunnat jobba med balkongdörren öppen. Väldigt skönt. Önskar annars jag hade något mer spännande att skriva om för stunden men livet tickar helt enkelt behagligt på. Det mest spännande som hänt idag var att en liten farbror ringde på och därefter såg väldigt förvånad ut då jag öppnade. Skönt han sökte någon annan då han först såg tillräckligt välklädd ut för att tillhöra Jehovas vittnen eller dylikt samfund. Men portkoden gör att ovälkomna besökare sällan hittar hit. Ser annars fram emot påskhelgen då jag ska på synthfestival. Visste från början inte att den var förlagd till påsken men nu blev det så.