För hembygd.... och hembygd.

Jag deltog igår i en tävling mellan min egen hemsocken och grannsocknen. Detta i samband med att lokalradion anordnar en rad sockenbataljer som man därefter direktsänder. Eftersom min socken nu blivit utmanad så fick man ju ställa upp då man blev tillfrågad (en annan av mina gamla vänner, hemma på semester, ska slåss för sin hembygd om ett par veckor). Inom de olika grenarna lyckades vi faktiskt spöa grannarna, som dock bjöd på gott motstånd. Jag och min medtävlare behövde emellertid inte skämmas i frågesporten där vi klarade fem av sex frågor (83,3 %). Efter det smet jag förbi min moder och åt en segermiddag bestående av ägg, potatis och korv (stekt alltihop).

Väntar annars ut den förfärliga stockholmsveckan a.k.a. slödderveckan (enligt vår räddningstjänst). Läste i går om någon käck man ur öfverklassen som "inte varit iland i Visby utom för att hämta fler tjejer till festen". Han hade naturligtvis egen båt med sig. Eller yacht. Undrar om han kan köra den själv eller om han fått hyra någon proletär till att sköta den biten? Tänker i alla fall inte sätta min fot i hamnen förrän nästa vecka då detta gäng avlägsnat sig.

Utöver lite slött jobb så har jag för första gången stiftat bekantskap med författare Johan Ajvide Lindkvist (vars mellannamn låter exakt som en gotländsk gård, varför jag ett tag trodde han snott det men det verkar inte så ändå...). Blev dock inte hans numera nästan söndertjatade debut "Låt den rätte komma in" utan istället hans andra roman, "Om hanteringen av odöda". En intressant och udda skräckroman om vad som faktiskt skulle hända om döda vaknade. Hur skulle samhället reagera? Hur snabbt skulle folk vänja sig även vid detta? O.s.v. Och jag kan här inte säga för mycket utan att avslöja delar av handlingen. Underliggande budskap är dock att man nog måste kunna släppa taget ibland och att det inte är bra när naturen mixtrar. På så vis påminner upplägget lite om "Jurtjyrkogården".

För övrigt noterar jag att "Mördare okänd", den trevliga brittiska serien om gamla mordfall, åter börjat sändas. Go, Trevor Eve.

God is a DJ.

Inte för att jag vill framhäva mig själv men lite nöjd var jag ändå med att halvt om halvt ha agerat DJ på en fest. I vilket fall så var de flesta nöjda med mina låtlistor. Lyckades till och med något så när med dansbandslistan (det var en order) och reggaelistan (bara gamla godingar och inget mesigt Inner Circle-skit). Det har annars varit rätt mycket av socialt umgänge med vänner under de gångna dagarna. Deltog exempelvis i en grillfest där vi hade lyckats samla fyra av fem snubbar (med familjer) som brukar träffas då och då. Inte alls illa. Dock hade vi valt en lite dålig kväll eftersom himlen öppnade sig men det gick ju att ha trevligt inomhus också. I övrigt har jag blivit utsedd att försvara min hemtrakts ära om några dagar, vilket jag snart ska berätta mer om.

Ljugarveckan.

Reflektioner i den slöa sommarvärmen:

Svartrockarnas avskyvärda regim i Iran tycks sitta kvar. Men det hade väl varit för mycket hoppas på.

Häromkvällen satt jag och min kompis och diskuterade de olika veckorna här på ön. Vi visste att räddningstjänsten döpt vecka 29, normalt kallat "Stockholmsveckan" för "slödderveckan" eftersom en viss del av besökarna denna vecka (de champagnestinna och odrägliga typerna) faktiskt gör skäl för namnet. Sen funderade vi om man kunde hitta något annat namn på den pågående "politikerveckan". Jag föreslog spontant "ljugarveckan" vilket jag faktiskt tyckte var ett bra förslag för att komma från mig själv.

I SvD idag påstods av författaren Bo Baldersson var Olle Adolphsson. Det var i så fall ganska oväntat.

Och jag är inte SÅ tagen av Michael Jacksons död, nej. När jag sen läste i gårdagens tidning om att ett dussin personer tagit sina liv i kölvattnet av hans död så häpnar jag bara. Först hade de inget liv, bildligt talat. Nu har de inte heller det bokstavligt. Beklagligt.

På lördag ska jag halvt om halvt vara DJ på en fest. Om man nu kan kalla det DJ:ande när man lägger upp listor i Spotify och övervakar att allt fungerar. Men i alla fall. Har fått nästan fria händer.

Long Hot Summer

Midsommar blev synnerligen lugn. Dels för att jag inte hade något särskilt inplanerat men även för att jag var präktigt förkyld. Klokt nog bunkrade jag innan upp med ett gäng filmer som man dessutom fick hyra i en vecka. Såg bland annat filmen om Baader-Meinhof och var glad att jag redan innan hade läst boken av Stefan Aust (som filmen baserats på) eftersom man annars lätt kan ha svårt att följa med i den något hektiska handlingen. Mina medtittare var nog ändå glada att jag kunde kommentera och förklara när de inte hängde med. Sommaren har i övrigt brutit in och så här i början (särskilt som min sommarförkylning är seg, som de brukar vara) blir det lugna och loja dagar då jag jobbar lite slött och läser om kvällarna när jag nu inte ser någon av de många deckarna på TV. Följer även med intresse händelserna i Iran även om det väl vore för mycket begärt att svartrocksregimen skulle störtas.

En helg.

Lämna regngrå hemö och anlända till Stockholm i ösregn. Äta lunch med gammal vän och prata om livet. Handla vin och uppsöka vacker ung väninna. Dricka vin och prata politik och vetenskapsteori. Äta pizza. Vila och ha intensiv sex ett par timmar. Laga tvättställ. Se film med Hugh Grant som homosexuell. Sova. Ha högljudd sex med väninna trots lekande barn några meter bort utanför öppet fönster. Bli respektabel och dricka kaffe. Lämna Stockholm precis då sol bryter fram. Prata med intressanta medpassagerare på tåg. Anlända till Lund i ösregn. Gå på Grand Hotel med vänner och dricka öl och prata om allt. Äta hamburgare. Sova. Lämna Lund i ösregn och anlända till Malmö i ösregn. Bli hämtad av syster och körd till lägenhet medan syster jobbar. Försöka vänta ut regn som aldrig ger med sig. Äta thaimat efter sprint genom regn. Gå på Nitzer Ebb-konsert med syster som somnar. Dansa och känna gemenskap. Bevittna rallarslagsmål med polisingripande nedanför fönster. Sova. Läsa. Äta på Sibylla. Göra utflykt till Skanör. Dricka kaffe på udde i blåsigt solsken. Kryssa runt på småvägar. Bulla upp inför kväll och se filmer med syster som somnar. Sova. Bli åhöra vittne till närmast filmisk återförening vid frukostbord. Åka tåg. Prata litteratur, politik och geografi med högutbildat gammalt par. Anlända till Stockholm i ösregn. Äta hamburgare. Åka buss. Åka båt. Läsa om punk. Hemma. Inget ösregn.

EU-val m.m.

Så var det så berömde EU-valet över och det blev väl ungefär lite sådär halvdant som man väntat sig. Över halva befolkningen uteblev och det större partierna gjorde uselt ifrån sig. Dock lite intressant att Piratpartiet kom in. Själv röstade jag inte på dem. Kan visserligen uppskatta detta med skyddandet av personlig integritet men i övrigt handlar ju delar av partiets politik om att "vi vill kunna sno". Trots mitt ringa sportintresse var jag under valdagen för övrigt mer intresserad av franska öppna än av själva valet. Å andra sidan är det inte ofta en svensk, därtill en otippad sådan, når finalen i de större tävlingarna. Allt annat i livet är mycket bra. Snart lite ledigt då jag ska ut på en liten tripp, träffa trevliga människor och även gå på konsert.

Henrik Schyfferts och mitt 90-tal.

Kan bara säga att jag nästan blev lite tagen av att se Henrik Schyfferts imponerande enmansföreställning "The 90's - Ett försvarstal" igår. Den sista showen i en föreställning som pågått sedan 4 december 2007 direktsändes igår på TV och det är då inte ofta man tillbringar en lördagkväll med att se en man stå på en scen och prata i två timmar. Det var närmast en lättnad att höra en generationskamrat (nåja, han är bara fyra år äldre än mig och jag kände exakt igen mig i hans barndomsbeskrivningar) som varit känd för sin till sist nästan irriterande ironi faktiskt lätta på sitt hjärta. Det är faktiskt rätt modigt att stå på en scen och berätta att man varit sängvätare till man var 14 år eller om hur ens halvpackade föräldrar smågrälade varje fredag när de nu inte sopade problemen under mattan. Jag minns faktiskt själv hur jag efter några år med Killinggänget nästan fick en överdos ironi och undrar om de kunde vara allvarliga NÅGON enda gång. Svaret blev ju förstås "Fyra nyanser av brunt" samtidigt som medlemmarna hade privata problem, vilket man inte kände till då. Schyffert nämnde även hur han i en intervju fått frågan om vad han skämdes över mest från 90-talet. Han ändrade sitt första spontana svar ("Ace of Base") till att han skämdes över hur han inte lyft ett finger för att lindra lidandena nere i krigets Jugoslavien. Inte ens en hundring till radiohjälpen när föräldragenerationen rört upp himmel och jord över ett krig på andra sidan jorden. Den tidigare så ironiske mannen, känd för att inte tycka något, har till och med i radio sågat regeringen. Det är helt klart en ny Schyffert som trätt fram på senare år. Och han såg onekligen väldigt rörd ut över publikens enorma bifall på sista föreställningen om en generation.