Tiger Woods, eller en sedelärande historia.

Debaclet kring Tiger Woods under de sista veckorna innehåller nog allt som en god slaskjournalist kan önska: huvudperson som fram till katastrofen var närmast Jesus-lik, drivor med med älskarinnor, hustru som jagat honom med golfklubba, kraschad bil, även en del sponken. Mums filibabba för skvallerpressen, kort och gott. Men om man studerar historien närmare så finns här även en del sedelärande inslag och det är nog EN anledning till att jag följt förloppet i alla fall.

Till att börja med kan man slå fast att ingen blir lycklig av att ha för mycket pengar. Mr Woods har rimligen redan uppnått allt han velat uppnå i världen och han är troligen den ende golfare som allmänheten (d.v.s. de som inte kan mycket om sporten, såsom jag själv) kan nämna sådär på rak arm. Igår uttalade sig exempelvis världstvåan om Woods och jag hade aldrig hört talas om mannen.

Problemet är att Woods blivit uppfostrad av sina föräldrar på ett sätt som rimligen bör få honom att tro att han är Jesus, åtminstone golfens Jesus. Hans far (som lyckligtvis slapp uppleva sonens nuvarande spektakel) har bland annat liknat sin avkomma vid Jesus, Gandhi och andra viktiga personer och även sagt han kommer ha lika stor betydelse för historien som nämnda personer. Hans mor har gjort liknande uttalanden av ett slag som mer passade forntida kungar och drottningar då de kommenterade kronprinsen, ungefär.

Och en sak som slår mig nu är vilket gigantiskt HÖGMOD som måste ha dolt sig bakom den tråkigt slätkammade och ibland nästan nollställda fasad som TW visade upp inför världen. Han måste, i sin oerhörda arrogans, ha trott att han var i det närmaste orörbar och att ingen journalist skulle våga rapportera om alla hans snedsprång. För det måste ändå ha funnits tillräckligt många vittnen för att man hade kunnat göra ett saftigt scoop redan för flera år sedan, särskilt som mannen var otrogen redan på sin svensexa (med en porrstjärna). Något liknande har världen nog inte skådat sedan president Kennedy behandlades som en politikens frälsare i medierna samtidigt som mängder med journalister och andra personer kring JFK visste att han knullade allt som rörde sig.

Men i våra dagar går dock högdjuren inte lika säkra som på JKF:s tid och det enda som här behövdes var ETT litet reportage i en amerikansk tidning så var det som om haspen var av. Kanske skyndades processen på av den spektakulära olyckan där TW måhända jagades av frun med golfklubba och måhända försökte fly i sin bil. Därefter var han fritt villebråd och mången journalist måste nog ha tänkt: "Äntligen får vi sätta dit den där självbelåtne fan".

För övrigt undrar jag även om inte många golfare är storbelåtna över att "kungen" nu är borta och tronen ledig. Om än tillfälligt?

I väntan på en spruta.

Rubriken kan få det låta som om jag blivit knarkare men jag syftar naturligtvis på den välsignade sprutan mot svininfluensan, om den nu hjälper. Eftersom mina jobb tillåter mig arbeta hemifrån så har jag på sistone nästan blivit lite av en stugsittare (mer än vanlig) då jag gått ut mindre än vanligt. Att jag därtill fick något konstigt i halsen (ömt, vilket direkt fick mig tro jag åkt på skiten) som sen hängde kvar några dagar utan att något annat hände har väl inte gjort min försiktighet mindre. Ska bli skönt när man fått skjuta upp, om uttrycket tillåtes. I övrigt börjar mina jobb även mer och mer handla om "kringsaker"; d.v.s. möten av olika slag. Men det får man ta. För en gångs skull gick jag i alla fall på krogen på en helg (är ju ta mig tusan oftare på krogen i veckan än under helgen) igår då en kompis hade premiär med det band han blivit medlem i. Var riktigt trevligt.

Synen på pengar.

Det är lustigt hur man börjat se på detta med pengar såhär i plastkortens tid. Har märkt att jag enbart "räknar med" de pengar som ännu finns på mitt bankkonto, varifrån man kan ta ut dem via betalkort. Pengar som däremot är på andra platser (såsom i plånboken) är på något vis "förlorade" pengar. Lite märkligt på något vis. Igår råkade jag gå igenom just de delar av plånboken där jag numera sällan tittar och fann då 70 spänn, vilket räckte till en måltid på Max. Och det konstiga var att jag kom på mig med att nästan betrakta dessa kontanter som en slags "bonuspengar" vid sidan om "de riktiga" pengarna på kontot. Fler som börjat tänka så här?

Utvecklingskurvor.

Log rätt brett då jag såg denna härliga strip i SvD.

http://www.svd.se/kulturnoje/serier/artikel_598903.svd

Den kommenterar ju på ett lysande vis de lite krokiga vägar som ens utvecklingsstadier kan ta sig. Nu är det väl inte riktigt så illa med mig så att jag sitter och spelar Donkey Kong även 2009 (men däremot "Farmville" på Facebook) men det kan ibland ändå kännas som att man nog hade en slags intellektuell topp under den period då man innerst inne drevs av någon slags överlägsenhetskänsla, så vanlig i den tidiga ungdomen. På gott och ont slipas den där känslan dock av när man blir äldre. Det kanske även är en viss intellektuell nyfikenhet som mattas av. Man faller in i gamla spår men man inser också att man inte längre har ett behov av att påpeka att man lyssnar på de coolaste och creddigaste artisterna utan likaväl kan erkänna man lyssnar på den del av sina gamla, säg, hårdrocksfavoriter. Och det kanske är en utveckling i sig?

Eat shit and die, Mrs Duck!

Såg i afton Skavlan intervjua den förfärliga Anna Anka. Den skicklige norrmannen, som ibland kan vara ganska vass i sina intervjuer (men på ett trevligt vis) visade sig vara oväntat flat, liksom även de båda kvinnliga journalister (en norska och en svenska) som mer eller mindre var bisittare. Ankan blev inte plockad utan fick raljera ganska fritt. En tröst är dock att hon framstod som mer än lovligt blåst redan av sig själv. Den ende som faktiskt bjöd på motstånd var Henrik Schyffert som (på ett sätt som kunde låta som ett skämt men inte var det) jämförde Ankans kvinnosyn med Bin Ladins. Därtill avslutades inslaget med henne i sliskig anda då maken Paul sjöng en trudelutt till henne via videolänk. Det äckel jag känner inför denna dam beror nu inte på att jag per definition tycker illa om hemmafruar. Jag är till och med son till en. Nej, det handlare snarare om att en bracka till utlandssvensk (som jobbade som budchaufför i Sverige, för all del ett hedervärt kneg) kommit sig upp en smula och nu verkar ha blivit helt amerikaniserad i ordets värsta bemärkelse. Hon nyanserade visserligen talet om att "kvinnan ska tillfredsställa mannen" genom att påpeka att det var ömsedigt (så sjangtilt av henne!) men en del besvärande åsikter kvarstår. Skavlan frågade inget om henne syn på utbildning apropå hennes famösa uttalande om att "här borta håller inte mödrarna på och tjatar på sina döttrar om att gå på universitet utan uppmanar dem att försöka hitta en idrottskille eller en kändis, är inte det underbart!?" Ja, det måste vara underbart med mödrar som vill att deras döttrar blir horor genom att smöra in sig hos någon rik man för stålarnas skull. Ankan såg dock en liten, liten smula olustig ut när man påpekade att tjänstefolket tjänade väldigt lite i USA. Kanske en spasm av väl nedtryckt jämlikhet drog genom henne. Men annars har hon ju även utgjutit sig över det hemska i att betjäningen ("illegala mexikaner") talar så dålig engelska och inte får något gjort ("som att tala med en vägg"). Det mest suveräna är nästan att detta fjäderfä vill vara "en förebild för svenska kvinnor". Men jag säger bara som så: it shit and die, Mrs, Duck! Stäng näbben, sluta snacka skit om Sverige och flyg hem till USA!

Pink Floyd betraktat från trumpodiet.

Ägnade någon dryg vecka åt att i godan ro läsa boken "Inside Out" som är en skildring av Pink Floyd, författad av gruppens batterist Nick Mason. Eftersom min uppmärksamhet gentemot Pink Floyd slackat en smula på senare år (det händer ju inte så mycket nytt) så får jag erkänna jag hade missat det faktum att åtminstone en av medlemmarna faktiskt författat en biografi över både sig själv och gruppen. Fokus ligger dock på just Pink Floyd och Masons eget privatliv (liksom de andra medlemmarnas) nämns bara i förbifarten. Likaså hans bilintresse (Mason är ju även känd för sitt bilsamlande och har författat minst en bok om ovanliga äldre bilmodeller).

Den som alltså vill läsa en riktigt smaskig historia med skandaler blir besviken. Vi som känner till Pink Floyd kunde emellertid ha räknat ut detta redan i förväg. Trots att gruppens musik kan få den oinvigde att tro att gruppen gick på droger dygnet runt så var medlemmarna i det avseendet raka motsatsen. Med undantag för deras förste ledare Syd Barrett (medverkande på en fullängs-LP, några singlar samt två spår på gruppens andra LP) som ju lyckades droga sig till bestående hjärnskador så var medlemmarna absolut inga acid-killar. Det faktum att Barrett dessutom blåste ut hjärnan med LSD gjorde väl knappast övriga medlemmar mer sugna på att pröva.

Mason antyder helt diskret att vissa medlemmar hoppade över skaklarna med diverse damer de möte på turné men annars är det mest gruppens roadies som står för konstigheterna. Man får bland annat veta att gruppen hade skådespelerskan Naomi Watts far, David, som en nyckelperson i sin stab och att denne arme man drogade sig till en förtidig död 1976. Roliga anekdoter av andra slag finns det emellertid gott om och Mason är väldigt välformulerad och underfundig och inte minst självironisk.

Vad gäller det som många nog är intresserade av, bråket mellan Roger Waters och de övriga medlemmarna, så är Mason även här ganska fin i kanten. Alldeles mot slutet av boken avslöjar han att han rentav bett de övriga medlemmarna (inklusive Waters, som skrev "skitsnack" med grön tuschpenna över en manussida) att titta på texten och lägga till och dra ifrån. Det är förstås inte samma sak som att Mason alltid behöver ha tagit till sig deras inlägg men det visar ändå på att han tog hänsyn till sina gamla kollegor innan han bara pytsade ut en bok utan deras vetskap.

Verket sträcker sig fram till återföreningen vid Live8 2005 och det bildar ju därmed en sympatisk men även definitiv final. Syd Barretts död 2006 hinner också noteras men däremot har boken, givetvis, inte hunnit få med Rick Wrights död i september 2008. I och med detta är alla diskussioner om en återförening av Pink Floyd av mer varaktig slag akademisk. Så denna bok lär troligen utgöra den definitiva skildringen av en av de mer intressanta grupperna inom modern musik.

Historiska jämförelser.

Idag är det exakt ett år sedan den stora finanskrisen briserade och kanske förändrade världen, även om det är för tidigt att säga något än. Med min djupt kända avsky inför nyliberaler så myser jag när jag ser jakten på bonusgiriga direktörer och andra girigbukar. Man får njuta så länge man kan ifall allt skulle bli som vanligt igen snart.

Har jobbat hårt de sista dagarna men har lyckats avrunda varje kväll med några avsnitt av serien "Rome" som är underbart välgjort även om manusförfattarna tagit sig vissa friheter med historien. Dock har det gjort det så charmfullt så man ofta sitter och gapskrattar över de många ironier som kastas in i handlingen. Har för övrigt heller aldrig sett en serie med så extremt mycket naket, ofta helnaket från både kvinnor och män (det brukar ju oftare vara damerna som får kasta kläderna). Det kanske tyder på lite jämlikhet?

Kunde inte låta bli göra en smärre historisk jämförelse. En gång styrdes Italien (åren efter mordet på Caesar) av den djupt korrumperade Marcus Antonius, begiven på vin, kvinnor och sång. Idag styrs landet av Silvio Berlusconi. Men medan Antonius kunde låta mörda sina motståndare nöjer sig Berlusconi med att karaktärsmörda sina motståndare i de medier han kontrollerar. Utvecklingen har gått framåt.