Historiska jämförelser.

Idag är det exakt ett år sedan den stora finanskrisen briserade och kanske förändrade världen, även om det är för tidigt att säga något än. Med min djupt kända avsky inför nyliberaler så myser jag när jag ser jakten på bonusgiriga direktörer och andra girigbukar. Man får njuta så länge man kan ifall allt skulle bli som vanligt igen snart.

Har jobbat hårt de sista dagarna men har lyckats avrunda varje kväll med några avsnitt av serien "Rome" som är underbart välgjort även om manusförfattarna tagit sig vissa friheter med historien. Dock har det gjort det så charmfullt så man ofta sitter och gapskrattar över de många ironier som kastas in i handlingen. Har för övrigt heller aldrig sett en serie med så extremt mycket naket, ofta helnaket från både kvinnor och män (det brukar ju oftare vara damerna som får kasta kläderna). Det kanske tyder på lite jämlikhet?

Kunde inte låta bli göra en smärre historisk jämförelse. En gång styrdes Italien (åren efter mordet på Caesar) av den djupt korrumperade Marcus Antonius, begiven på vin, kvinnor och sång. Idag styrs landet av Silvio Berlusconi. Men medan Antonius kunde låta mörda sina motståndare nöjer sig Berlusconi med att karaktärsmörda sina motståndare i de medier han kontrollerar. Utvecklingen har gått framåt.

Därför älskar vi Clintan.

Eftersom det bara var friidrott på TV i helgen (och SÅ intresserad är jag inte, särskilt inte när man kan läsa eventuellt intressanta saker i tidningen dagen efter) så blev det en rejäl filmhelg. På senare år har ju kiosker och andra uthyrningsställen börjat med den enastående innovationen att man nu kan få hyra filmer i FLERA DAGAR (ja, rentav en vecka) istället för, som förut, ett dygn. Detta innebar att man aldrig kunde ha med sig någon trevlig film om man skulle åka någonstans eftersom man då alltid måste masa sig tillbaka för att lämna åter skiten. Men nu är det slut med det. Följaktligen hyrde jag bland annat "The Changeling" (regisserad av Clintan) och "Gran Torino" (i regi och med huvudroll av Clintan).

(Den som för övrigt inte vill veta vissa detaljer ur "Gran Torino" bör nog sluta läsa här) Det sägs ju att "Gran Torino" ska vara Clintans sista film och även om den inte var något titaniskt mästerverk så är den ändå en god Clintan-film där han även briljerar som huvudrollen. Även om det förstås är en variant på de roller han gjort tidigare. Kanske jag läser in lite för mycket men eftersom detta nu sägs vara Clintans "sista" film blir det lätt så att man noterar små blinkningar till hans tidigare produktion. Huvudpersonen Walts rappa repliker får en tänka på Dirty Harry. Sättet Walt står på när han röker, rentav vinkeln på cigaretten är en exakt replik av den hållning huvudpersonen i Dollar-trilogin hade (förutom att det där var cigarr eller cigarill lite om vartannat). Och filmen avslutas egentligen med en klassisk standdown i Westernstil, om än i urban miljö och med lite oväntad vändning.

Och det är just det här som gör att man älskar Clintan så mycket. Ett genomgående tema i hans filmer är ju ofta att den starke och trygge främlingen alltid kan rädda de svaga undan olika former av förtryckare. Det är tyvärr inte så i verkligheten men vi VILL innerst inne tro det. Om inte polisen kan hjälpa en så finns alltid närmaste vigilant som kan stoppa ned bovarna i en soptunna, skjuta dem eller vad som helt. Ungefär som Clintan gjort i ett antal filmer under åren. Ett annat budskap i många av Clintans filmer är även det att man inte behöver vara lika stark, modig o.s.v. som han själv men att man åtminstone ska försöka göra sitt bästa inom olika områden. Det är dessa teman som så fint knyts ihop i "Gran Torino" då Walt med avsmak betraktar sin familj, söner som kör japanska bilar trots att deras var jobbat på Ford-fabriken, svärdöttrar som mest vill gama åt sig så mycket som möjligt av arvet, bortskämda barnbarn o.s.v. Och i slutländan känner Walt mer gemenskap med sina asiatiska grannar.

En annan god sak är förstås att Clintan inte är John Wayne ("jag gör allt det som John Wayne aldrig skulle göra", lär han ha sagt) och att världen i hans filmer inte är så enkel och svartvit som i Waynes rullar. Men det finns ändå en del goda sanningar som man kanske skulle kunna kalla "konservativa" (i ordets bästa bemärkelse). Stå för vad du tror på, ge inte upp, gör ditt bästa även om det går åt skogen omkring dig. Samtidigt finns även typiska vänsterinslag som att bekämpa orättvisor och förtryck. Därmed blir Clintan även svår att ringa in. Som de ska vara.

Arbetsträning.

Veckan som varit har inneburit en viss arbetsträning för min del, skulle man kunna säga. D.v.s. jag har försökt vänja mig vid att hålla normal arbetstakt igen. Inte för att man direkt haft någon enormt lång semester. Men i alla fall. Avslutade det man kan kalla "sommar" (om man nu definierar det som att vara ledig, jag tycker det ännu är en fin sensommar) med en riktig brakskiva tillsammans med vänner. Blev diskussioner om... hm, mest fotboll och musik men även en del annat. Ah, det låter väldigt grabbigt.

Har även avslutat säsongen med TV-deckare. Kändes nästan vemodigt se sista avsnittet av "Foyle's War". I veckan kom jag även över den brittiska kultskräckfilmen "The Wicker Man" (som Iron Maiden gjort en låt om) även om den var en liten aning överreklamerad enligt min mening. Men det var en märklig blandning av polisfilm, skräckfilm och... musikal!!! Ja, folk ställde sig även upp och sjöng mitt i handlingen. Och i en av låtarna får man även se Britt Ekland dansa omkring topless. Och jag som dessutom trott att hon i princip bara gjort en film ("Mannen med den gyllene pistolen") vilket hon sedan levt på.

Det ska annars bli skönt när säsongen åter börjar. Som arbetande inom utbildningsvärlden tenderar man att se året i terminer. "Nyår" inträffar inte där i skiftet decemer - januari utan snarare någon gång mellan 15 och 30 augusti. Ett år präglat av läsåret med andra ord. Undrar om det är en yrkesskada?

Deckarfrosseri.

Trots att man haft rätt gott om tid på sistone så har det inte blivit så värst mycket dagboksskrivande. Kanske för att man bara tagit det väldigt lugnt och läst en massa deckare. Såg till att få lite semester nu under dessa veckor då det vällde in vänner på ön plus att många som även bor här faktiskt är lediga (sen semester). Så det har blivit lite social samvaro, varit ute på stadens gator, sett Mikael Wiehe på konsert, med mera. I övrigt har jag mest grävt ned mig i olika deckare: Elizabeth George (Lynley och Havers), Andrea Camilleri (kommissarie Montalbano), Ian Rankin (kommissarie Rebus) samt Val McDermid (Dr Tony Hill och kommissarie Jordan). Men rejält skönt att ägna sig åt sådant ibland också. Snart börjar ju allvaret igen ändå. Även om det på sätt och vis ska bli skönt. Har de sista dagarna följt med något i de åtal som snart ska väckas i det uppmärksammade Sturebyfallet (16-årig flicka får 16-årig pojkvän mörda 15-årig rival) och kan åter bara häpna över hur snett tankarna kan hamna hos somliga. Och särskilt då hos unga som tydligen lider av bristande verklighetsförankring.

För hembygd.... och hembygd.

Jag deltog igår i en tävling mellan min egen hemsocken och grannsocknen. Detta i samband med att lokalradion anordnar en rad sockenbataljer som man därefter direktsänder. Eftersom min socken nu blivit utmanad så fick man ju ställa upp då man blev tillfrågad (en annan av mina gamla vänner, hemma på semester, ska slåss för sin hembygd om ett par veckor). Inom de olika grenarna lyckades vi faktiskt spöa grannarna, som dock bjöd på gott motstånd. Jag och min medtävlare behövde emellertid inte skämmas i frågesporten där vi klarade fem av sex frågor (83,3 %). Efter det smet jag förbi min moder och åt en segermiddag bestående av ägg, potatis och korv (stekt alltihop).

Väntar annars ut den förfärliga stockholmsveckan a.k.a. slödderveckan (enligt vår räddningstjänst). Läste i går om någon käck man ur öfverklassen som "inte varit iland i Visby utom för att hämta fler tjejer till festen". Han hade naturligtvis egen båt med sig. Eller yacht. Undrar om han kan köra den själv eller om han fått hyra någon proletär till att sköta den biten? Tänker i alla fall inte sätta min fot i hamnen förrän nästa vecka då detta gäng avlägsnat sig.

Utöver lite slött jobb så har jag för första gången stiftat bekantskap med författare Johan Ajvide Lindkvist (vars mellannamn låter exakt som en gotländsk gård, varför jag ett tag trodde han snott det men det verkar inte så ändå...). Blev dock inte hans numera nästan söndertjatade debut "Låt den rätte komma in" utan istället hans andra roman, "Om hanteringen av odöda". En intressant och udda skräckroman om vad som faktiskt skulle hända om döda vaknade. Hur skulle samhället reagera? Hur snabbt skulle folk vänja sig även vid detta? O.s.v. Och jag kan här inte säga för mycket utan att avslöja delar av handlingen. Underliggande budskap är dock att man nog måste kunna släppa taget ibland och att det inte är bra när naturen mixtrar. På så vis påminner upplägget lite om "Jurtjyrkogården".

För övrigt noterar jag att "Mördare okänd", den trevliga brittiska serien om gamla mordfall, åter börjat sändas. Go, Trevor Eve.

God is a DJ.

Inte för att jag vill framhäva mig själv men lite nöjd var jag ändå med att halvt om halvt ha agerat DJ på en fest. I vilket fall så var de flesta nöjda med mina låtlistor. Lyckades till och med något så när med dansbandslistan (det var en order) och reggaelistan (bara gamla godingar och inget mesigt Inner Circle-skit). Det har annars varit rätt mycket av socialt umgänge med vänner under de gångna dagarna. Deltog exempelvis i en grillfest där vi hade lyckats samla fyra av fem snubbar (med familjer) som brukar träffas då och då. Inte alls illa. Dock hade vi valt en lite dålig kväll eftersom himlen öppnade sig men det gick ju att ha trevligt inomhus också. I övrigt har jag blivit utsedd att försvara min hemtrakts ära om några dagar, vilket jag snart ska berätta mer om.

Ljugarveckan.

Reflektioner i den slöa sommarvärmen:

Svartrockarnas avskyvärda regim i Iran tycks sitta kvar. Men det hade väl varit för mycket hoppas på.

Häromkvällen satt jag och min kompis och diskuterade de olika veckorna här på ön. Vi visste att räddningstjänsten döpt vecka 29, normalt kallat "Stockholmsveckan" för "slödderveckan" eftersom en viss del av besökarna denna vecka (de champagnestinna och odrägliga typerna) faktiskt gör skäl för namnet. Sen funderade vi om man kunde hitta något annat namn på den pågående "politikerveckan". Jag föreslog spontant "ljugarveckan" vilket jag faktiskt tyckte var ett bra förslag för att komma från mig själv.

I SvD idag påstods av författaren Bo Baldersson var Olle Adolphsson. Det var i så fall ganska oväntat.

Och jag är inte SÅ tagen av Michael Jacksons död, nej. När jag sen läste i gårdagens tidning om att ett dussin personer tagit sina liv i kölvattnet av hans död så häpnar jag bara. Först hade de inget liv, bildligt talat. Nu har de inte heller det bokstavligt. Beklagligt.

På lördag ska jag halvt om halvt vara DJ på en fest. Om man nu kan kalla det DJ:ande när man lägger upp listor i Spotify och övervakar att allt fungerar. Men i alla fall. Har fått nästan fria händer.